Det är inte varje dag man ser jakoxar. Det är kanske lika bra. Särskild när oxen med de största hornen börjar sätta kursen rakt mot mig. Det här är Pamir. Vi, det vill säga den grupp från Världens Resor som jag leder, befinner oss här. Högt uppe i bergen. Östra Tadzjikistan. Det går en väg här. Den byggdes först av ryska ingenjörer. En utpost i det tsarryska imperiet, men ändå viktig. Det var nu The great game pågick, eller Det stora spelet som väl är en lite tråkig svensk översättning. Ryssarnas och engelsmännens kolonialkamp om Asiens inre. Det var dock först år 1937, under Stalin som sovjetiska ingenjörer och vem vet vilka arbetare gjorde vägen klar. Världens näst högsta internationella huvudväg som når helt upp till 4655 meter över havet. Här, i utkanten av bosättningen Karakul, på 3900 meters höjd, möter jag dessa jakar. Och jodå, den stannade.

Dushanbe. Huvudstaden i Tadzjikistan. Vi började vår resa här. Jag gissar Dushanbe, staden som betyder måndag därför att det förut, för över hundra år sedan fanns en stor måndagsmarknad här. Staden är annars rätt så ny, grundad som huvudstad för den tadzjikiska sovjetrepubliken år 1929. Fortfarande finns mycket kvar som påminner om Sovjetunionen. Till exempel den här mosaiken, på fasaden till stadens dockteater. Jag gillar mosaiker. Skrev faktiskt min magisteruppsats om dem!

Pamir Highway, eller M41 som den också heter sträcker sig egentligen från den tadzjikiska huvudstaden Dushanbe till Osh i södra Kirgizistan. Dock finns det lite olika rutter som man numera kan ta, vissa tar längre tid än andra, vissa har flera vyer att erbjuda, och en väg sträcker sig längs Wakhan-dalen, det vill säga gränsen mot nordöstra Afghanistan. Här står jag faktiskt på den tadzjikiska sidan av floden Panj och tittar över på hur vägen har rasat på den Afghanska sidan. Mannen på bilden befinner sig alltså i Afghanistan. Och ja, vi kom faktiskt ännu närmare grannlandet än det här.

Vin och sprit. Från 6 somoni som pengarna i Tadzjikistan heter och uppåt till 40. Det är enkelt att räkna. En somoni är lik en krona ungefär. Den billigaste är en portvin. Det vill säga, en lokal variant av portvin. Ofta är det så i Centralasien att portvinerna är de billigaste. Undrar varför det är så? Relativt enkelt att göra? Mycket alkohol för pengarna? Sen fanns lokala röda viner, söta allra helst, samt lokal brandy och vodka. Lokalguiden varnade mig för de billigaste alternativen. Själv köper jag flaska mer beroende på etiketten på utsidan än på smaken. Och ja, jag har druckit trevligare alkohol än just den tadzjikiska!

Vi fortsätter längs floden Panj. På andra sidan ligger Afghanistan. Ibland är det lite synd med bilder. Det är inte alla intryck som får följa med. Att jag framför och bakom mig i princip har ett helt hav av lavendel till exempel. De dofter som omger mig när jag tar denna bild, de är svåra att fånga med en kamera.

Helgedomar. Det finns gott om dem i Centralasien. Folk kommer, lämnar sitt offer, sin gåva till gud. Det kan vara pengar, det kan vara bröd. Jag gissar att även fåren har offrats. Familjen äter eller säljer köttet, och sen hamnar huvudet här, på altaret eller offerbordet. Människorna här är ismailiter. Det är en gren inom shia-islam som står starkt i den här delen av världen.

Innan vi åkte vidare norrut från Murghab tog vi en sväng österut. Det vill säga mot kinesiska gränsen. Anledningen till det var sjön Rangkul och utsikten, vyerna här. Jag har i efterhand läst att sjön och området omkring är ett mycket viktigt område för fåglar. Anledningen till det är nog också anledningen till att vi bara stannade tre minuter vid sjön. Mygg! Aldrig har jag nog sett så mycket mygg omkring mig, och då lovar jag, jag var även vid Myvatn på Island år 2008 då de hade sitt värsta myggår på 70 år. Mygg ja, det är också en sådan grej som tillsammans med doften av lavendel inte är så lätt att fånga på bild.

Vi har passerat gränsen till Kirgizistan. Fjällandskapen har blivit gröna ängar, kullar och dalar. Vi är inte på lika hög höjd som tidigare. Det innebär också att det även är varmare. Dock är inte denna södra del av Kirgizistan den del som flest turister besöker. Även för oss är södra Kirgizistan mer en transitson som vi måste igenom. På väg till Osh, sen Bishkek, och sen hem.

Statyer. Ofta vill lokalguider att vi stannar vid statyer. Fotostopp. Typ ”Ska vi stanna här och fota den där statye?” Ibland säger jag att ”Nejdå, det behövs inte, vi åker vidare.” Särskild om schemat är lite tajt. Bättre att stanna på ett ställe där det finns lite liv, några människor, gärna någon som säljer något vid vägkanten. Den här statyn däremot, av en snöleopard (statyer föreställande snöleoparder finns det gott om, särskild i Kirgizistan) var däremot värt ett stopp. Anledningen är berget i bakgrunden. Lenintoppen (Pik Lenina) med sina 7134 meter fick vi absolut inte missa!

Vad är Pamir utan deras människor. Ja hela Centralasien ger riktigt härliga möten med folk. Pamir är inget undantag. Som turistgrupp i en liten landsby i Tadjizkistan är det inte omöjligt, ja faktiskt inte ovanligt att bli bjuden hem till folk. De är lika nyfikna på dig som du är på dem. Och när man har gäster, ja då vill man inte sova!