Tåget rullar på. Det långsamma tåget. Rytmiskt. Orytmiskt. Ljuden från tunga hjul på räls. Eftermiddagssolen genom fönstret när tåg 374 från Makhachkala till Tyumen sakta rullar norrut. Vi har lämnat Makhachkala, staden som är huvudstad i den ryska delrepubliken Dagestan.

Nu har vi Kaspiska havet till höger och Kaukasusbergen till vänster. Tåget färdas genom det slättlandskapet. Den gyllne timmen. Vindruvsodlingar och betesmarker. Dagestan producerar både brandy och mousserande viner. Och en hel del grönsaker.

Jag sitter tillsammans med två kvinnor och en man. Alla är de i 50-årsåldern och kommer från Azerbajdzjan. Kvinnorna är systrar och har varit i sin mors begravning. Mannen är gift med den ena av dem. Medan han organiserar sina toalettartiklar med rakhyvel, lödder och annat, tar kvinnorna fram servetter, kastruller och knivar.

De börjar skära upp korv, tomater, gurka. Mannen börjar med händerna dela upp en grillad kyckling. Jag sitter plötsligt med en kokt potatis i handen. – Här delar vi det vi har, säger den äldsta av systrarna som är lite mer på och utåtriktad än de två andra. Hon heter Nargiz.

Det finns bröd, ost, såser, tre stora glasburkar med inlagda vindruvsblad, men de är inte till nu. – De ska bli dolmar sen när vi kommer hem, säger Nargiz. – Dolmar för flera år framåt, tänker jag.

Jag saltar tomaten. Grönsakerna fick följa med hela vägen från Azerbajdzjan. Den sötaste tomat jag någonsin ätit. Inte konstigt att folk som kommer till Sverige tycker att våra grönsaker smakar vatten. De gör ju det, om man jämför med här.

Det enda jag har att dela med mina nya vänner är choklad och våtservetter. Det är okej. Sen dukar kvinnorna av, och när bordet är rent kommer solrosfröna fram. Rostade solrosfrön med skal. Det är en vana, något att göra, krossa de små skalen tänderna eller fingrarna, sysselsätta sig i ett evighetsätande som det är omöjligt att bli tjock av. Nargiz skämtar om att hon väger några kilos. Fast det beror nog knappast på fröna.

Jag funderar. När det för oss i Sverige vore naturligt att äta innan en tågresa för att ta med sig så lite som möjligt, är det här lika naturligt att kort tid efter avgång duka fram värsta picknicken. Jag föreställer mig att jag gör det här i Sverige. På Norrlandståget duka upp med grytor, sallad, kyckling, bröd, potatis, korv. Börja vifta med gafflar och stora köksknivar. Bjuda alla som sitter omkring mig på mat. En potatis i handen. – Salt?    -Självklart, här har du saltkaret!

Nargiz visar sina familjefoton. Mannen där hemma som inte tillåter att hon jobbar. Sonen som är 25 år och kör taxi. Hon förfäras över att jag inte är gift. Och att jag ser mycket yngre ut än mina 39 år. Nargiz pratar sen om sin mor, hon som precis hade dött och som var anledningen till att familjen nu besökt hemlandet Baku. Annars har familjen bott i Saratov sedan början på 1990-talet. Hon hade fått cancer, mamman. – Förut var hon riktigt tjock. Sen fanns det nästan inget kvar, och sen var hon borta.

Vi dricker te. Vatten hämtas i tågets samovar, en sådan som finns i varje rysk tågvagn över hela stora Ryssland. Nargiz har även med en hel citron, för inget te kan på riktigt njutas utan en skiva citron.

Solen går ner. Det är läggdags. Vi gör i ordning våra sittplatser som nu blir till små sängar. Jag säger hejdå till mina nya vänner. Jag ska trots allt av mitt i natten. Klockan 02:55 beräknas tåget ankomma Astrakhan. Saratov ligger längre bort. Jag ligger där, på överschlafen. Försöker sova. Svårt när jag vet att jag ska upp mitt i natten.

Jag blir väckt. En hel timme innan ankomst. Varför är det så att man måste vakna så lång tid i förväg? Visst, lakan och handdukar måste samlas in. Räknas. Men ändå, en hel timme?

Jag försöker få ner min resväska. Runtomkring i den öppna vagnen, jag reser som sagt tredje klass ligger människor och sover. Halvsover. Snarkar. Pratar tyst. Vi är flera som ska av här i Astrakhan. Hotell har jag bokat för inatt. Precis bredvid tågstationen. Vi korsar floden Volga. Jag ser ljus, båtar, kranar. Tåget ankommer Astrakhan station. Klockan är 02:55.