En skolklass har gympa i kyrkans trädgård. Kyrkan är den rysk-ortodoxa träkyrkan i staden Karakol i nordöstra Kirgizistan.

I samma stad, alltså Karakol, driver Sasha en antikaffär. Vi hade ett långt samtal och jag köpte en sovjetisk läderfodral till min kamera. Motsvarande 25 kronor gav jag för den. Det var priset som Sasha begärde. Jag frågade efteråt om jag fick ta några bilder. – Absolut, det är reklam för mig, tyckte Sasha som även gav mig sitt telefonnummer i fall han inte skulle vara i affären nästa gång jag kommer förbi.

Talgar är kanske den mest kända örnjägaren i Kirgizistan. Här visar han stolt upp sin örn Tamar som har varit med honom i många år. Att jaga med örn eller falk är sport och tradition i Kirgizistan.

Ungdomarna i Bokonbaevo, en liten ort vid södra delen av insjön Issyk Kul. Något ska man hitta på, så varför inte öva balanskonsterna?

Arbat är namnet på den berömda gågatan i Moskva, men även i Almaty kallar de sin gågata för Arbat. Den tidigare kazakiska huvudstaden har en nyrenoverad gågata med mycket folkliv. Kvinnan på bilden sjöng ryska hits, eller snarare karaoke till gamla Alla Pugacheva-sånger från 1980-talet. Jag gav henne några mynt innan jag tog bilden. Hon sjöng faktiskt riktigt bra!

En skolklass i Tadzjikistan är på utflykt med sin lärare som försöker ta en gruppbild. Jag tar bild av läraren som tar bild.

I norra Tadzjikistan finns en stad som heter Istaravshan. Vi brukar stanna här (jag har varit färdledare på samma resa fyra år i rad) för att titta på smederna som arbetar, samt köpa lite av deras hantverk. Den här gången gav jag lite ledig tid och en av mina resenärer smet iväg lite. När han kom tillbaka berättade han om den fågelmarknad han precis hade upptäckt. Jag som inte kände till någon fågelmarknad gick dit, och hade några trevliga samtal med de äldre männen.

En av smederna i Istaravshan. Här görs allt på gammalt vis och vi kan själv se hur det arbetas. Knivar är kanske den mest uppenbara souvenir som är intressant för utlänningar. För lokalbefolkningen är det dock häst- och åsneskorna som är det viktiga, samt att det är hit man går för att få hemmets metallföremål lagade. Vem i Sverige skulle gått till smeden när kökssleven gått sönder?

Kvinna på marknaden i Samarkand handlar bröd. Varför har hon färg på fingrarna? Någon som vet?

På marknaden i Samarkand är det välorganiserat. Kött, mjöl, ris, frukt, bröd – allting i sina avdelningar. Eller visst, bröd finns att köpa lite här och var. Dock finns en särskild avdelning för bröd. Gamla, unga, lokalbor och utlänningar. Brödet från Samarkand är dessutom känd. Stora, runda, tunga bröd. Varför flickorna i bilden ser så skeptiska ut vet jag dock inte…

Den inhemska turismen i Uzbekistan växer. Det är ett sätt att hålla i gång och utveckla landets ekonomi, och även ett sätt för uzbeker att lära känna sitt eget land bättre. Åtminstone är det det presidenten har sagt enligt de lokala människor jag möter. Inhemsk turism ska uppmuntras. Då, när människor från mindre städer kommer till turiststäder som Samarkand, ja då är det lite skoj att fotografera dessa västerlänningar och turister som ser så konstiga ut. Det var i alla fall vad den här kvinnan ville!

Shah i Zindah – ett mausoleumskomplex i Samarkand dit inhemska turister vallfärdar. Deras dräkter och klänningar är kanske inte något som hade funkat så bra i Sverige direkt, men uzbekiskt mode är annorlunda. Bra är väl det. Själv blir jag glad av alla färger jag ser i Centralasien.

Trapporna upp till mausoleerna i Shah i Zindah. Det sägs att man ska räkna trappstegen och samtidigt önska sig något. Dock får man inte säga högt hur många trappsteg man kom fram till. Här hittar man både gamla och unga och de som rest långt i buss just för att uppleva de färgsprakande blå mosaikerna från flera hundra år tillbaka. Själv kan jag tycka det är roligare att bara uppleva folk.

På markanden i Bukhara, även det en stad på den berömda Sidenvägen i Uzbekistan mötte jag denna glada kvinna som sålde färsk och frusen fisk!

En skolklass i Bukhara. En av våra resenärer var pensionerad engelsklärare för lågstadiet. Han började pratade med ungarna och snart stod kanske trettio ungar och deras lärare kring honom och övade sin engelska. Jag tog några bilder av barnen.

Bukhara är en rätt så turistig stad, i den grad någon stad i Uzbekistan kan anses som turistig. Det finns souveniraffärer med turistprylar till turistpriser, men så finns det även en lokal marknad som dessutom inte ligger så långt bort från själva gamla stan. Det gäller bara att veta om den. Hit gick jag en dag efter lunch tillsammans med några av mina resenärer. En kom på att han behövde ett nytt bälte till sina byxor, och visst, ett nytt bälte hittade vi.

När man i Uzbekistan åker mellan städerna Khiva och Bukhara, så är det en färdväg på åtta timmar, minst. Det finns inte så många ställen längs vägen att äta på, men här är vi på ett av dem, och de odlar sin egen fisk. Med andra ord, färskare fisk än det här hittar man knappast, och det mitt i uzbekiska öknen. Den här fisken skulle sen, tillsammans med ett par andra fiskar, bli vår lunch.

Khiva är även den en stad i Uzbekistan. En av Sidenvägsstäderna, en oas, en historisk stad som en gång i tiden var ett handelscentrum och knutpunkt för karavanerna. Nu finns här inte mycket till karavaner och något centrum är staden knappast. Tvärt om ligger den långt bort från det mesta och det inte alla turistgrupper till Uzbekistan som har den med på programmet. I ett av stadens museer satt den här kvinnan och stickade strumpor. Det är rätt så vanligt att de som jobbar på museer även säljer små saker de har gjort själva. Eller kylskåpsmagneter från Kina.