Jag räknade på det igår. Under de två senaste månaderna har jag bara varit hemma en vecka.  Så är livet som reseledare. Ständigt på väg, ständigt koll på vem som är allergiska mot nötter och vem som inte äter rött kött. Men skämt åt sidan, efter tre veckor i Georgien, en vecka hemma, tre veckor i Centralasien och två veckor i Ryssland, är det faktiskt skönt att komma hem. Äntligen hemma!

Igår kväll lagade jag min egen spagetti bolognese. Kanske inte den bästa jag gjort, men den funkade. Hoppas jag inte börjat tappa greppet i köket efter två månaders ätande på restauranger. Något av det jag uppskattar mest med att vara hemma är faktiskt att kunna göra min egen mat. Att få äta det jag vill. Att inte behöva välja från en meny.

Sen har jag förstås haft det riktigt härligt. I början på april köpte jag inlagda grönsaker av den här kvinnan på bild. Hon har sin lilla affär ett stenkast från Tbilisis centralmarknad. Det är ett ställe jag verkligen skulle rekommendera som den som gillar två dager, nämligen att äta god mat och att fotografera. Dessa resor var Albatros Georgienresor.

Inlagda grönsaker vid centralmarknaden i Tbilisi, Georgien

Sen, efter en vecka hemma i april gick resan vidare till Centralasien. Och faktiskt, Världens Resors Centralasienresa heter just Centralasien. Visst, vi åker på Sidenvägen och allt det där, fast Centralasien är så mycket mer än att bara skulle hänga sig upp i historiska klichéer. Det handlar även om det moderna livet, om interaktion, om att fotografera och bli fotograferat. För en uzbekisk landsbykvinna är du som turist lika mycket attraktion som de femhundra år gamla moskéerna och mausoleerna vi besöker. Då är det absolut tid för selfietime!

Jag blir fotograferat på Shah I Zinda-komplexet i Samarkand, Uzbekistan

Vidare är Centralasien förstås en stor del natur och en hel del mat. Hästarna betar i dalen i utkanten av staden Karakol i Kirgizistan. I bakgrunden når de snöklädda topparna 4000 meter. Du känner doften av träden, hör fåglarna sjunga. Är du dock pollenallergiker och inte har din medicin, ja då kan idyllen å andra sidan snabbt bli ett eget litet personligt helvete. Nog om det.

Min egen lilla utsiktspunkt som inte ens alla lokalguider vet om…

När Centralasienresan var färdig kvarstod det för mig en resa till, nämligen Ryska Kaukasus med Untamed Borders. Här skulle jag dock inte vara färdledare, utan snarare färdledarens assistent. Det är nämligen till hösten att jag har resan själv. Nu fick jag följa med en grupp på fem personer för att lära meg regionen. Lära mig om eventuella svårigheter, saker som kan uppstå, lära mig om matkultur, om människorna som bor här, om vad man som turist får och inte får göra.

För mig som rest mycket i södra Kaukasus, alltså Georgien, Armenien och Azerbajdzjan, samt även lite i ryska nordvästra Kaukasus, var denna regionen helt ny för mig. Visst, många saker funkar på samma sätt, som det med transport, hur det funkar på restauranger, hur man förhåller sig till offentliga tjänstemän osv osv. Men en hel del ny lärdom blev det.

Vem kan inte tycka om dessa tjetjenska landskap?

När resan var slut, hade jag några dagar kvar på mitt ryska visum. Jag tog tåget till Astrakhan, hyrde en lägenhet, hade äntligen lite tid för mig själv. Insåg att jag faktiskt var lite trött, att jag gärna ville hem och beställde därför en ny biljett hem. Då fruktansvärt dyrt blev det inte. Och med tanke på allt jag nu har att göra här hemma så var det värt priset.

Nu är jag hemma. Resväskan är nästan tom. Borden är dock fulla av prylar. Det ligger mat i kylen. Jag reste ut med en resväska på 8 kilo. När jag igår morse checkade in på flygplatsen i Astrakhan fick jag omfördela lite. Den hade växt till 26! Vad jag shoppade? Jag det kommer ni få se en annan gång.

PS: Illustrationsbilden är från Jeti Oguz-dalen i Kirgizistan där bergen inte behöver någon photoshop för att se röda ut. Kanske en av de vackraste naturpromenader jag känner till…