7 maj. För första gång samlas hela gruppen. Dock är den inte så stor. Fem personer, plus mig, James, Ilias och Ruslan – teamet som ska se till att allt går enligt planen.

Efter frukost är vi redo, och vi har egentligen bara en punkt på programmet. Dargavs.

Dargavs är egentligen en liten landsby här i Nordossetien. Den är inte märkvärdig på något sätt, om det inte vore för pest-stugorna. 

En lång historia kort: när för ett par hundra år sedan pesten kom till Dargavs visste folk att de skulle dö. De som blev smittade isolerade sig mer eller mindre frivilligt, så går i alla fall berättelsen. De gick till pest-stugorna och där väntade de in döden.

Efter några timmar i buss befinner vi oss vid stugorna. Betalar 400 rubler i inträde för hela gruppen. Vi går runt. Tittar in i de små dockhusen genom det ena fönster eller ingång som finns. Knocklar, skeletter. Några insvepta i tyger, andra inte. Lårben staplade fint på varandra, en höft, en skalle, en hand som nästan har mumifierats.

Vid ingångerna lägger folk mynt. Jag vet inte riktigt varför. Kanske finns det en saga, kanske får man önska sig något? Dargavs är oavsett unikt.

Vi dricker hembränt med vakten som vi betalat de 400 rublerna till. Åker till lunch en timme bort, men blir stannade av säkerhetspolisen. Det här är gränsområde. Känsligt. Det tar oss en timme att få tillstånd att åka vidare. Dock inga mutor. Under tiden får vi besöka en ungdomsklubb i landsbyn. De repeterar till 9 maj, segersdagen, när Sovjetunionen hade vunnit över Hitler. De har även dekorerat byns Stalinstaty.

Efter mycket fram och tillbaka får vi åka. Lunchar. Gör fotostopp. Kommer sent tillbaka till Vladikavkaz. Hinner dock mosken innan det blir mörkt.

Lunchen blev så sent så inga är egentligen hungriga på kvällen. Det blir ett par öl. Klockan 23 är jag i säng. Imorgon väntar nya äventyr. Då fortsätter vi mot Tjetjenien.