6 maj. Vaknar 06:00 fast frukosten börjar först halv åtta. Pannkakor med sylt och sur grädde, färskt bröd med ost eller skinka. Frukt.

Det är idag det börjar på riktigt. Resan genom det ryska Kaukasus. Jag möter reseledaren och den lokala guiden. Vi tar en kaffe, diskuterar programmet innan vi möter gruppen. Totalt fem personer. Tre av dem kommer nu på förmiddagen.

På väg mot flygplatsen för att hämta de första käkar jag kall pizza från igår. Samt jordgubbar. Sen möter vi våra första resenärer. Programmet kan börja.

Beslan. Minns du det? Den 1 september 2004. Första skoldagen. Glada elever som inte vet vad som väntar… Två dagar senare var 155 av dem döda. Samt lika många vuxna. 1200 gisslan, två dygn i en gymnastiksalen till skola nummer ett i den lilla staden Beslan i ryska Kaukasus. Utan mat och vatten. Hetta… Sen skjutna, södersprängda. Skolan står kvar. Ett minnesmärke. Vi är där. Visar vår respekt. 

Ett ögonblick känns det tårarna vill komma. Ut. Många. Plötsligt. Sen icke. Sen plötsligt igen. Behöver kämpa med mig själv…

Irriterar mig över klickljuden från min kamera varje gång jag tar en bild. Jag störs. Men jag fotar ändå. Kameran – mellan mig och verkligheten. Tar jag på mig en roll? Rollen som fotograf där man ser allt genom objektivet, där jag istället för att tänka hemskheter tänker fotokomposition? Kameran skyddar mig från tårarna.

En kvinna matar duvorna. Gråblågröna. Precis som hemma. Hur många i Beslan idag var inte med om det som hände 2004? Typ alla…

Tillbaka till Vladikavkaz. Incheck för våra gäster. Jag har nytt rum nu. Mer moderna. Renoverat. Sovjetkänslan är borta. Ersätt med ingen känsla alls…

Promenerar i Vladikavkaz. Gågatan. Marknaden med fotoförbud. Synd, för den är vacker. Färger, vin och kryddor. En uniformerad äldre man njuter sin cigarett mot en bakgrund av färska örter. Jag köper ost och vin.

Äter middag på kvällen. I huvudet är fortfarande Beslan. Kvinnan som matar duvorna. Något jag aldrig glömmer.