5 maj. Jag vaknade vid fem i morse. Klockan ringde två timmar senare. Då satt jag på tunnelbanan. På väg från Moskva dit jag kom kvällen innan. På väg mot flygplatsen.

Att åka inrikes i Ryssland är en dröm. Billiga biljetter, bra service, inga köer, varken vid incheckning eller säkerthetskontroll. Är det verkligen så eller hade jag bara tur?

Läser ut min bok på planet. Om ryska Kaukasus. Dit jag ska. Historia. Dåtid och nutid. Folkmord och tvångsförflyttningar. Glädje och sång. Applåder när vi landar.

Vladikavkaz flygplats är av sovjetisk årgång. Taxichaufförerna står redan vid rullbandet och erbjuder sina tjänster. – Det kostar 800 rubel, frågar jag. – Nej, 700, får jag till svar. 

Bagaget kommer. En halvtimme senare är vi i stan. Jag får chaufförens nummer. Att byta nummer är vanligt här. Dagen innan bytte jag även nummer med chauffören i Bishkek. Man vet aldrig när man behöver en chaufför man kan lita på.

Checkar in på hotellet. God gammal årgång, lite som flygplatsen men rent och fint. En tidsresa 30 år tillbaka i tid. Eller 40.

Jag får låna en paraply i receptionen. Jag tänker bege mig ut på stan. Upptäcka lite. Bekanta mig med gator och torg. Jag vet alltför lite om denna stad. Fast det är ju därför jag är här, som reseledarassistent innan jag själv senare får resor hit. 

Jag hittar marknaden. Köper jordgubbar. Söta och goda. Honungsjordgubbar kallas dem här. Jag förstår varför.

Kollar runt. Kläder, honung, skor, blommor, grönsaker. Folk är lite reserverade. Jag fotar en katt. – Men fota inte mig, säger kvinnan bredvid katten. Jag fotar inte henne. Trevliga. Men återhållsamma. Eller är det i mitt huvud? Jag som är trött, som inte orkar socialisera och prata så mycket om var jag kommer ifrån, vad jag gör här och vad jag tycker om deras land.

Jag befinner mig trots allt på nytt område. Nytt för mig. Nord-Ossetien, med sin huvudstad Vladikavkaz. Vidare. Utforskar den tsarryska militärstadens arkitektur. 1800-tal…

Går förbi en vinaffär. Köper en flaska rött. Lokalproducerat. Går en av dessa moderna allt i ett-restauranger med pizza, sallader, sushi och kakor. Tar en pizza. Den bästa jag ätit i Ryssland!

Innan jag går tillbaka till hotellet svänger jag förbi mosken. På vägen dit ger en äldre man mig en sovjtisk mynt i present. Jag vet inte varför han ger mig den. Han bara gör det. Glädjen av att ge? Jag vill ge honom något. Men jag har inget att ge och han vill heller inte ha något.

Inne i mosken är det reparationer på gång. Jag fotar lite ändå. Maurisk och jugendstil – hand i hand. Utanför pratar jag lite med en kvinna. Zoe heter hon. Hon är guide i mosken.

Tillbaka på hotellet äter jag jordgubbar. Smakar på vinet. Packar ur resväskan. Det blir en tidig kväll ikväll. Första natten i Vladikavkaz…