4 maj 2018. På morgonen säger jag hejdå till min grupp. Det är alltid med blandande känslor man säger hejdå. Hoppas jag får träffa några av mina resenärer igen. En annan gång, en annan resa.

Jag spenderar förmiddagen på hotellrummet. Går en promenad. Upptäcker det som finns i hotellets närhet.

Sovjetisk mosaik och gamla trappor där nästan inga går

Tar taxi till flygplatsen. Chauffören heter Madiyar. 27 år, nygift, ingeniör. Har jobbat fyra år i Ryssland men rubeln är svag. Det lönar sig inte längre. Madiyar pratar. Han kör sakta. Tycker om att snacka med sina gäster. Än så länge. Han har kört i under en månad. 80 kronor till flygplatsen. Han sparar till lägenhet.

Checkar in. Aeroflot till Moskva. Jag har gott om tid. Många sittplatser. Lediga. Fast det fylls upp. En man tittar på mig. Tittar, tittar, tittar…

Ombord i planet. Fickan på min väska är öppen. Det var ju där jag lade passet. Fickan är tom…

Jag måste ta fel. Det här kan inte hända. Tusen tankar. Visst, när jag stod i kö för att boarda kände jag någon lite väl nära. Som när någon står bakom en i kö och försöker pusha framåt. Jag tänkte inte mer på det då. Otåliga resenärer typ. Det går kallt nedöver ryggen.

Jag tömmer hela väskan. Inget pass. Vad gör jag nu. Mitt ryska visum är där. Ska jag säga till nu? När vi är i luften? Var vill jag fastna? I Moskva eller i Bishkek? I tanken väljer jag Moskva. Kan nästan inte sitta still.

Är hela min vistelse i Ryssland förstörd? Hur gör dem med folk som landar utan pass? Och jobbet… Jag ska ju trots allt på jobb.

Sen kommer jag på. Det andra handbagaget. Kan jag ha lagt passet där? Nej, eller vänta. Jag måste kolla. Stör mina radgrannar. Får ner ryggsäcken jag lagt där uppe. Passet! Lättnad!!!

Läser lugnt en bok de fyra timmar det tar att resa till Moskva. Äter flygmaten som nästan smakar gott. Framme. En timme i passkontrollen. Flygtåg, check-in på hotell. Visst bokade jag rum med eget badrum? Orkar inte gräla. Går ut och äter sushi. Blir tillfrågad om leg. För en alkoholfri öl. God natt.