En gammal Volkswagenbuss har fått nytt liv som grönsaksstånd i San Jose. Plockar man verkligen ananasen omogen även här? Jag tycker den ser så grön ut. Oavsett, sådana här stånd får man gärna ha mer av!

Alma de Cafe, eller snarare teatercafén på Costa Ricas nationalteater. Det är liksom en klassiker vad jag förstått. Ett besök i San Jose vore inte det samma utan. Jag dricker en kaffe med mjölk och äter en kaka. Några äldre kvinnor sitter och pratar. Det är tydligen de äldre och lite finare lokalborna som går hit. Särskild många turister ser jag i alla fall inte. En klassisk kafé, smått europeisk, men ändå inte…

Enligt texten är det tydligen bra i Costa Rica. Vad synd så att jag spenderade så alltför lite tid i landet. Jag såg huvudstaden och landsbygden omkring. Men vad ved regnskogarna, de botaniska trädgårdarna, stränderna? Ja dem vet jag tyvärr inte så mycket om. Men men. Valet gällde inte allt eller inget. Mitt val var snarare lite eller ingenting. Och då valde jag att åminstonde få se lite av detta land i Centralamerika.

Lunchdags, och de som lagar maten, ja det är dessa härliga kvinnor som inte alls tyckte det var besvärligt att komma på bild. Fast det är ju det där med porträtter. I vissa länder är det enkelt att fotografera människor. I andra länder inte. Det hjälper förstås om man kan språket. Tyvärr kan jag inte spanska, och det är kanske lite av anledningen till att jag inte har rest så mycket i spanskspråkiga länder.

Att titta ner i ett krater på en livs levande vulkan är inte något man gör varje dag. Från San Jose är det däremot bara en timme till närmsta vulkan, Irazu-vulkanen. Om man däremot kör 90 minuter, kommer man till Poas-vulkanen, och det var där jag tog denna bilden. Här är det växter, djur, fåglar, och sen ryker det förstås från berget. På betryggande avstånd tittar vi ner i kratern. Om det vore för osäkert vi knappast fått komma hit.

Växter, blommor, blad. Nationalparker. Costa Rica är väl nästan synonymt med just nationalparker. Ungefär en fjärdedel av landets yta är nämligen nationalparker. Det är faktiskt världsrekord. Någon som vet vilken växt det här är? Det vet nämligen inte jag.

Tillbaka till oxkärran. Här är hjulet på nära håll. Vad påminner det om? Den rosmålning som man hittar i södra Norge? Eller bussarna i Indien och Pakistan? Ibland är världen stor, men ibland känns världen också oerhört liten. När man känner igen något, från en helt annan plats, och även kanske en helt annan tid. Jag tänker att hjulet lika gärna hade kunnat vara en helt annan plats.

Kaffe. Om turismen är viktig för Costa Rica, så är även kaffet det. Omogna bönor på ett träd. Vi har stannat till vid ett plantage där man odlar kaffebönor, och just denna plantagen säljer sina bönor till Starbucks. Eller åtminstone gjorde de det i 2012. Starbucks kaffe är väl rätt så okej. Däremot fick jag lära mig att det faktiskt bara går 16 kaffebönor på en kopp hos denna stora kaffekedja, och 16 bönor låter ju rätt lite, eller hur?

Tillbaka i San Jose. Den här bilden tog jag direkt utanför hotellet där vi bodde. I många städer är man ju vana vid spårvagnar som kommer förbi. I Costa Ricas huvudstad San Jose är det däremot hela tågsätt som kommer emot en på gatan. Det säger sig självt att det blir rätt trångt i gatorna när all annan trafik får vänta.