En uzbekisk kvinna kommer och sätter sig på en bänk mellan mig och en av mina resenärer. Framför oss står hennes vännina med mobilen i högsta hugg. Klick!

Kvinnan som satt hoppar upp, tar mobilen från väninnan som fotade. Nu är det hon som sätter sig mellan oss, efter några sekunder, klick, klick. Flera uzbekiska kvinnor kommer nu förbi. De är tydligen ett gäng.

Min resenär och jag tittar på varandra. I nuläget är det lämpligast att vi bara sitter kvar. Tittar och ler. Ger plats åt alla som vill sätta sig mellan oss, som vill placera sina barn emellan oss eller på sidan, för att sen klick, klick.

Det glimtar till i guldtänderna på kvinnan med den svartprickiga hucklet och ikat-mönstrade blus, denna design som är så typisk för regionen och kanske särskild Uzbekistan. Klick, klick.

Det är kanske inte det mest praktiskt stället vi sitter på. Det är många människor som går förbi och det börjar bli trångt. Några väntar tills bilden är tagen. Andra bara går rakt fram. Om mobilen då strular kan det ta lite tid att få den rätta bilden.

Vi befinner oss nämligen i Shah i Zinda, ett mausoleumskomplex för de kvinnor som stod i den stora härskaren Timur Lenks närhet. Nu pratar vi 1400-tal, och denna sevärdhet är en av de kanske populäraste i Uzbekistan. Den nuvarande presidenten har dessutom uppmanat uzbekerna att lära känna sitt land. Den inhemska turismen blommar.

Uzbeker från städer och landsbyar kommer till historiska städer som Samarkand och Bukhara. Här ser de utlänningar, en sällsynthet på de orter där de kommer ifrån. Vi gruppresenärer blir plötsligt något som uzbekerna gärna vill fotas tillsammans med. Jag blir en turistattraktion.