Bussen stannar till. Vi är på väg från Bukhara till Samarkand, två städer i Uzbekistan, längs Sidenvägen.

Jag frågar vår lokalguide vad som händer. Svaret kommer inte, vilket inte är ovanligt med lokalguider i den här delen av världen, men jag och mina medpassagerare känner på oss att något är på gång.

Sjåfören rusar ut, hans tekniker också, jodå här i Uzbekistan ska bussen ha två anställda faktiskt, och även vår lokalguide går ut. De börjar organisera i bagageutrymmet. Flyttar på resväskor, lite fram och tillbaka. Jag tänker att det kanske är fel på luckan, att den inte kan stängas och att de nu vill säkra vårt bagage.

Lokalguiden kommer tillbaka in i bussen, jag frågar en gång till men även den här gången blir det undvikande grimaser och miner, typ här händer inget, fast alla ser att något är på gång.

Sen kommer sjåfören. Han och teknikern bär tungt. Från där jag sitter ser jag det i bussens vänstra sidospegel. De öppnar luckan till utrymmet som de precis tömde och nu ser jag. Det är ett vitt lakan, och i ena ändan håller teknikern i ett par fötter och i andra sticker ett huvud ut. Ett huvud på ett dött får.

Vi har alltså stannat så att sjåfören, teknikern eller lokalguiden kunde köpa kött till middag! Efter kanske totalt 3 minuter fortsätter färden. Vi har ännu en bra bit innan vi kommer fram till Samarkand. Vi åker på Sidenvägen med ett dött får i bagageutrymmet!
Bilden är från en av mina resor till Samarkand förra året. Tyvärr hann jag aldrig ta en bild av fåret. Fast det var kanske lika bra…