Jag tror alla folk tycker det är gott med glass. Åtminstone tycker jag det. Min Centralasienresa har börjat. Internet är sådär, eller snarare inte alls. Funkar, funkar inte… Funkar inte.

Khiva, Uzbekistan. En stad på Sidenvägen. Historisk så det räcker. Över 2500 år gammal. Solen skiner och tillsammans med några resenärer från den grupp jag leder går vi genom gamla stan.

Sen ser jag några kvinnor. Fem, sex till antalet. De går där med var sin glass, den där typiska vaniljglassen i kexbägare som man så ofta får i det som en gång var Sovjetunionen. Den enklaste och billigaste av glassar men ändå rätt så god.

I det när kvinnorna är på väg förbi frågar jag: Får jag ta en bild?

Att ta bilder av främmande i Centralasien, och kanske särskild i Uzbekistan är inget ovanligt. Mobilkameror är något som nästan alla har, och från Sovjettiden vet folk att det att få ens bild tagen är något fint.

Visst! Kvinnorna frågar vart jag kommer ifrån. Jag svarar och vi inleder en liten konversation på det språk vi har gemensamt, nämligen ryska. Kvinnorna säger att de kommer från Bukhara och Samarkand. Inhemska turister. Turister i sitt eget land.

Jag tar några bilder. Visar dem till kvinnorna. Allra helst hade de nog velat stå där utan var sin glass. Det blir mer seriöst på så sätt. Själv ville jag ha just den bilden. Glasstanterna i Khiva. Jag blev faktiskt lite sugen. På glass…