Det känns som att bussen svävar och jag ser skogen komma närmare. Bussen slingrar från sida till sida samtidigt som den försöker hålla sig på vägen. Försöker stanna… Tid och rum existerar inte just nu.

Vi är på en landsväg östra Georgien. Det är torsdag förmiddag och det regnar. En bil har kommit emot oss där vi är på väg mot kyrkor och vingårdar. Dagens utflykt. Själv ser jag inte bilen eftersom jag står längre bak i bussen. Förklarar georgiska kartan för några av mina resenärer. Jag hör bara att det smäller till. Känner det. Först en gång. Sen en gång till. Mindre än en sekunds mellanrum.

Till slut stannar bussen och jag springer fram. Tar mikrofonen. Frågar om alla är fysiskt okej. Passagerarna ropar – ja. Sen kommer jag på att det kanske var en lite dum fråga. Jag ställer därför en ny, – Om det är någon om inte är fysiskt okej, säg till nu. Det är tyst i bussen.

Chauffören har redan gått ut. Så även vår lokalguide. Jag ber alla passagerare sitta i bussen än så länge medan jag själv går ut. Småspringer mot den grå mercedesen som står kanske hundra meter bakom oss. Bitar av kolfiber och vad det nu kan vara ligger längs vägen. Metall och plast – sådant som bilar och bussar består av.

Två av mina resenärer kommer efter. En är läkare, den andra sjuksköterska. En man går runt och viftar med händerna. En airbag har blåsts upp i mercedesen. Den viftande mannen är chaufför. Ensam i bilen. Oskadd men skakig.

Jag springer tillbaka till bussen. Meddelar alla om att det heller inte finns personskador i den bilen som kom över i vår körbana. Som nästan hamnade under vår buss. Snabbt är polisen på plats. Ingen promille hos mannen. Chauffören av den grå mercedesen medger att det var hans fel. Han tappade kontrollen. Fick sladd. Jag vet inte. Somnade?

Vår buss har punkterat. Sidan har skrapats upp, men annars är den okej. Chauffören byter däck. Kontoret kontaktas. Försäkringsbolag. Tänk vad enkelt allt är med mobil…

Under tiden får vi sträcka på benen, fast regnet gör det inte jätteroligt att vara ute. Efter 90 minuter kan vi fortsätta. Alla formalia har avklarats. Bussen har nytt däck. Vi har förlorat tid. Jag förstår att mannen i mercedesen var skakig. Han kunde ha förlorat så mycket mycket mer. Vi satt ändå i en gigantisk buss.

Dagen fortsätter. Vi äter lunch. Tittar på kyrkor. Smakar vin.

På eftermiddagen åker vi tillbaka i Tbilisi. Äter middag på restaurang. Sen tillbaka till hotellet. Dagen är över. Tänk hur snabbt allting kan gå. Jag ser framför mig hur skogen kommer närmare…

Vinregionen Kakheti