Min grupp och jag befinner oss i Udabno. Det är en riktig håla om man säger så. Långt från allt, eller så är det allt som är långt ifrån Udabno. En by med kanske 700 invånare. Mitt ute i ingenstans i sydöstra Georgien. Här promenerar fåren, kossorna och grisarna längs vägen, och en av mina resenärer frågade därför om grisar hittar hem. Att kossor hittar hem vet vi, men grisar? Jodå, replikerade en annan resenär. Grisar hittar hem. Vad bra att någon visste, för det gjorde inte jag. Nästa fråga blir förstås, hur hittade vi till Udabno?

Det är resenärernas tredje dag, och min andra dag tillsammans med dem här i Georgien. Igår gick vi runt i Tbilisi. Idag började dagsutflykterna.

Nära gränsen till Azerbajdzjan ligger ett klosterkomplex, David Gareja. Det ligger om möjligt ännu mer öde än Udabno. I snart 1500 år har det bott munkar här. Inte kontinuerligt förstås, utan lite från och till. Kaukasus är nämligen en del av världen där kontinuitet kan vara lite svårt, något man kan tacka både perser, ryssar och sovietiserade georgier för. Säkert några till. Året 1616 sägs det till exempel att 6000 munkar slaktades här av persiska armen. Idag bor ett sex-tal munkar i några av cellerna inhuggna i berget och de lever ett stillsamt liv.

Delar av Lavra Klosterkomplex i David Gareja

Berget med celler, kyrka och naturen omkring har nu blivit något av en turistattraktion. Vad munkarna tycker om det vet jag inte, men så mycket vet jag, att de har öppnat en liten kyrkoaffär där de för en peng säljer på fabrikstryckta ikoner, träkors, religiösa böcker, vin och honung. Här promenerar vi runt.

Det är alltså efter besöket vid David Gareja att vi befinner oss i Udabno. Vi har ätit lokal lunch hos en familj. Fått veta lite vad man lever av här ute i ingenstans, samt vad fördelarna med att bo i ingenstans kan vara. Till exempel att den kyckling och den köttfärs vi äter kommer från egen kyckling och ko. Att osten kommer från mjölken till en av de kossor som promenerar längs vägarna här i byn. Något fläsk har vi än så länge inte fått.

När vi ska lämna byn ser vi grisen. Kossan går åt ena hållet. Grisen åt andra. Det blir lite komiskt på något sätt. Bilar är här inte många av. Just nu är det vår buss, grisen och kossan. Och medan vi åker tillbaka mot Tbilisi, så hittar förhoppningsvis grisen hem.