För några år sedan köpte jag i Taiwan en liten blåsfisk som jag brukar hänga i julgranen. På nätet har jag sett lampor som görs av större blåsfisk, lampor som nog kan kategoriseras som ”svåra föremål” i vissa Facebookgrupper. I Melaka hittade jag en shoppingmall, och inne i shoppingmallen fanns en hel avdelning souveniraffärer. Och vad hittade jag? Jo, riktiga blåsfisklampor! Tänk vilken vintermyskväll i mitt vardagsrum, med levande ljus på bordet och blåsfisklampan tänd i hörnet! Det är nu man ångrar att man reser med ryggsäck och inte resväska i hårdplast. Eller nja, jag har nog sett finare blåsfisklampor än dessa. Kolla läppen! En röd pappersbit bare. Nej, bättre kan ni, blåsfisklampsmakare!

Melaka, den gamla kolonialstaden i södra Malaysia. Den är på Unescos världsarvslista tillsammans med staden Georgetown på ön Penang. Något som dock är typiskt för Melaka, men som knappast har med världsarv att göra är dessa cyklar. En mer djurvänlig variant av häst och vagn? Sightseeing genom gamla stan tillsammans med Hello Kitty, Doraemon eller någon annan kompis? Gärna med lite asiatisk pop i bakgrunden. På kvällen är dessa cyklar ett riktigt spektakel. Då lyser alla ledlampor – hundratals, om inte tusen! Att pryda gatorna med pappersananaser är heller aldrig fel!

Batu Ferringhi. Det ska vara bästa stranden på ön Penang. Jag minns att det för många år sedan även gick charterresor från Skandinavien hit, men det var då och inte nu. Jag förstår varför, för om det här är bästa stranden, så har inte Penang mycket att erbjuda när det gäller strandliv. Lite bortom stranden, i riktning den flytande moskén, som egentligen inte allt är flytande utan snarare en betongbyggnad som står på pålar i vattnet, ligger fiskebåtarna. Jag pratar lite med dessa två karar, det vill säga, det är bara en av dom som pratar. Han heter Fausi och livnär sig som räkfiskare. Fisket är helt okej säger han, varken bra eller dåligt. Nu rensar han sina nät och plockar bort enstaka småfisk som till de omkringgående katternas glädje förlorat sina små liv.

Malaysia är ett multietnisk land. Olika malaysiska folkslag tillsammans med indier, kineser och andra. De har var sina stadsdelar, och här i Georgetown, ännu en Unescolistad stad, huvudstaden på ön Penang, vandrar jag en kväll i de kinesiska kvarteren. Kinesiskt nyår är över för ett bra tag sen, och nu är det dags att plocka ner lyktorna.

Georgetown är även full av gatukonst och det finns egna kartor för den som vill promenera från konstverk till konstverk. Dock hade turistinformationen slut på dessa. Men de finns. Själv hade jag kanske inte behovet att göra något större studium av den moderna malaysiska konsten. Ja inte den äldre heller för den saks skuld.  En gammal motorcykel har parkerats längs en vägg. På en dörr har någon målat en människa som kör motorcykeln. Sen kan man sätta sig där och låta sig plåtas.

I Brasilien köpte jag tidigare i år ett paraply. Eftersom väderprognosen innan avresa berättade att det skulle bli regn varje dag, var det lika bra att packa ner paraplyet. Det var det tur att jag gjorde. För inte bara är det bra att ha i lilla ryggsäcken när man går runt och det plötsligt börjar störtregna. Det var också bra att ha när solen kom fram. Här i Penang var luftfuktigheten hög och solen varm. Kolonialhusen avnjuter man då bäst från skuggan under sitt paraply.

Tillbaka i Kuala Lumpur. Det här med busslaster med turister får en ny mening när man inte längre ser skogen för bara träd. Det vill säga, man ser inte det gamla koloniala Sultan Abdul Samad-huset för alla turistbusser. Det är tydligen inte bara i Stockholm det finns problem med parkeringen.

Mitt i centrala Kuala Lumpur finns även lekplatser för barn. Eller åtminstone gungor. Det här är Liu Wei. Hans mamma hade tagit honom ut på promenad denna förmiddag och vart går man då? Jo, till lekplatsen. De gungade och gungade och mamman pekade på min kamera. Hon kunde några ord engelska fast inte mycket. Det var oavsett en tydlig invit till att ta bilder där de gungade på denna lediga dag. Människor i Malaysia är ofta mycket trevliga. Vänliga, vanliga folk som gärna pratar med utlänningar, fast man inte alltid pratar samma språk så bra. Undantag finns självklart, dessa mötte jag också vid ett par tillfällen, men Liu Wei och hans mamma tillhörde den stora majoriteten trevliga människor.

Malaysia är lika med mat. Egentligen skulle jag kunna göra ett helt blogginlägg bara om mat. Jag kanske gör det snart. Maten i Malaysia är nämligen något av det bättre jag ätit. Variationen är så stor. Det har med de olika nationaliteterna som finns här. De har alla sitt kök, och ibland blandas smakinfluenser och därigenom skapas något helt nytt. Det andra som jag upptäckte var hur färsk maten tycks vara. Inte räkor från frysdisken inte, utan från havet. Sen kan man gå där på gatan, se en stor räka på en pinne, och rent av köpa den.