Idag åker jag till Georgien. Jag ska vara där tre veckor och jag kommer dricka vin. Rött, torrt, gott vin, samt det där som är bärnstensfärgat och serveras i karaff och inte går på export. Man måste ha varit i Georgien för att ha smakat det. Rkatseteli.
I januari var jag i Brasilien. Där drack jag caipirinha. Mina vänner drack caipiroska, öl eller vin. Caipiroska är för övrigt caipirinha, bara att den inte är gjort på cachaca, den inhemska sockerrörsspriten, utan på vodka. Importerad vodka, gärna svensk.
Mina georgiska vänner skrattar. Åt mig. När jag ska ha ett glas vin. Typ husets vin. Gjort på rkatseteli-druvan. Bondvin och måltidsdryck. Nej, i Tbilisi beställer man drinkar. Som annars i världen när man går ut. Trots att vi befinner oss i landet som räknar sig själv som vinets vagga.
Det är nu stereotyperna kommer in i bild. I Georgien tar jag den där karaffen bordsvin och i Brasilien en caipirinha. I Tyskland dricker jag veteöl, och går jag på pub i London ska jag ha en cider. Jag blir mer tysk än tysken, mer brasiliansk än brasilianaren.
Jag, utlänningen blir alltså stereotypen. Den som dricker det som förväntas. Utlänningsmenyerna skriker ut ouzo i Grekland och tequila i Mexico. På samma sätt blir det med maten. Thaimat i Thailand, borsch i Ryssland. På resa genom fem länder i Centralasien får man ha lite tur om det inte blir risrätten plov fem gånger och jag minns fortfarande när jag var helt i början av min reseledarkarriär. Jag var 20 år och ledde ett gäng tyskar från Kiruna till Lofoten, Nordkap, Rovaniemi och tillbaka till Kiruna. På de norska hotellen brukade det finns bacalao – en fiskrätt gjord på halvtorkad torsk som kokats med olivolja, lök, potatis och tomat. Gott ja, men när man får den på varje hotell… I norra Norge ska man ju äta bacalao, på samma sätt som du på tyska gruppresor får eisbein. Varje kväll. Du är ju trots allt i Tyskland.
Idag åker jag till Georgien. I ren protest, kanske jag tar en öl till maten och äter sushi.
Bacalao är även en väldigt vanlig rätt i östra Spanien, kring Valenciaområdet… Den där torsken har minsann lämnat sina fotsp.. jag menar fenor både här och var i landet! För övrigt Johnny, en himla bra text. Du anar inte hur många kvällar jag har gått och letat mig blind efter rutiga dukar och hängande tvätt på linor i Italien, efter kubanska gummor med cigarr i mungipan på Kuba och flamencodansöser i Spanien (då var jag till och med i Katalonien och letade förgäves….)
Ja, det blir ju lätt att man vill prova det som är inhemskt eller omtalat. Kanske inte så konstigt egentligen? Men självklart äter inte vi sill eller köttbullar varje dag i Sverige heller 😉 Förresten så är väl bacalao Portugals nationalrätt oxå? Intressant norskt-portugisiskt band kring den där torsken … 😉
Tycker det låter helsunt att vara stereotyp i ett land som en besöker. Annars faller väl halva charmen med att besöka just det landet?
hejhej från Resa medvetet och ingen annan
Ja men det hör väl till. Speciellt om det bara är något som går att få tag på i just det landet. Fast samma mat skulle jag inte vilja äta varje dag. Om det inte är guacamole eller grekisk sallad vill säga… 🙂
Jag var på en bussresa till Ungern, Tjeckoslovakien och Polen en gång i min ungdom (cirka 40 år sedan), det var 8 – 10 dagar någonting. Vi fick wienerschnitzel varje dag, ibland förbeställt, andra gånger för att det skulle gå fortast möjligt att få maten när det kom en hel busslast. Men schnitzlarna var så olika att det aldrig blev enformigt, snarare lite humoristiskt. En del var stora så de täckte hela tallriken, andra kanske 15-20 cm tvärsöver, en del var lövtunna och spröda medan andra var någon cm tjocka och köttiga. Pommes frites, kokt eller stekt potatis till gjorde att det blev lite variation ytterligare.
Ett gott minne!