Ateshgah. I fall det låter bekant så är det mycket möjligt. Ordet betyder nämligen eldens hem och under många århundraden var det bland annat hit som zoroastrer vallfärdade – till elden som brann vid den naturliga gasförekomsten här. Man tänkte kanske inte så mycket på gas just då, jag vet inte när människan kom på vad gas är för något, men hit åkte man, här tillbad man elden. Idag står eldtemplet kvar. Det ligger i det som nu är en förort till Baku, Surakhani, och det har blivit något av en turistattraktion. Så många zoroastrer eller eldtillbedjare ser man dock inte. Nu är det oavsett museum av det hela…

Azerbajdzjan är ett i muslimskt land i den mening att de allra flesta invånare är muslimer, på samma sätt som de allra flesta människor i Sverige är kristna. Som en del av Sovjetunionen i över 70 år har sekulariseringen gjort sitt. Som en person i Azerbajdzjan berättade för mig: ”Det är på grund av kommunismen att vi är så liberala.” Vin, öl och sprit finns att få tag på lite överallt, och för den som letar finns även fläskkött. Jag måste dock tillägga att man nog får leta lite för att hitta dessa trevliga fläskförsäljare, men när jag besökte Baku under Eurovision 2012, blev de så glada över att jag hade lyckats hitta deras lite marknad. De ville därför ge mig en present, med andra ord: fläsk! Efter mycket fram och tillbaka kom vi ändå fram till att det inte var så praktiskt om jag skulle ta med fläsk till Sverige. Från en av deras kollegor bredvid fick jag istället en stor burk hemmagjord sylt.

Jag var alltså i Baku som reporter under Eurovision. Loreen vant hela skiten, och medan mina vänner åkte till Kaspiska havets strand som planerat dagen efter, fick jag ta mig till hotellet där den svenska delegationen bodde. Där skulle vinnarintervjuerna göras och alla journalister fick tio minuter var med vinnaren. Jag kommer ihåg att jag tyckte hon var mycket trevlig att prata med, hon framförde via mig en hälsning till Azerbajdzjans hbtq-aktivister, vilket sen även blev uppmerksammat av lokala medier. Det var kul, men gissa om jag var arg när jag sen upptäcker denna servitör som står där och tittar in i varenda bild som jag tog. Får jag tillägga att jag aldrig hann bada i Kaspiska havet?

Det jag däremot har gjort är att äta fisk från Kaspiska havet. Fiskrestauranger finns det nämligen gott om i Baku. Det gäller bara att hitta dem. Ta en taxi söder om stan, till stadsdelen som heter Bibiheybet. Vid huvudvägen ligger en moské så antigen går man av där och promenerar några hundra meter ner till havet där fiskrestaurangerna ligger vägg i vägg. Fisken har ätit här har alltid varit utmärkt. Färsk och fin, med sallader, inlagda grönsaker, nygräddat bröd och lite azerbajdzjanskt vin eller öl. Notan har aldrig överstigit 100 kronor per person.

Azerbajdzjan ligger i Kaukasus och har även en gräns till Iran i söder. Det här är alltså en del av världen som är känd för sina mattor. I huvudstaden Baku finns numera ett nybyggd mattmuseum och när jag på en gruppresa hösten 2016 med Världens Resor hade lite ledig tid, valde jag att besöka museet. Traditionella mönster, innovativa utställningar som även speglar att Azerbajdzjan varit en del av Sovjetunionen. Vad sägs om en matta med lite borrtorn för olja? Socialistisk realism på sitt bäst, eller värsta, beroende på hur man ser! Skulle du vilja ha en sådan matta hemma?

Kyrkan i den lilla orten Kish. Vi är nu några kilometer utanför Sheki i nordvästra Azerbajdzjan. Landet är till största delen muslimskt, men så har det inte alltid varit. Förutom eldtillbedjare har här även funnit en stor del kristna, och det är inte så konstigt eftersom vi ju trots allt är rätt nära gamla kristna kulturer som den georgiska och den armeniska. Det sägs att kyrkan i Kish är en albansk kyrka. Nu får inte det på något sätt kopplas ihop med landet Albanien, utan här i Kaukasus har det också funnits ett folkslag som kallats albaner. Om en georgier eller en armenier också skulle tycka att kyrkan är albansk, ja se det är en annan historia. Oavsett vad, nu är kyrkan som ett lite museum, och i trädgården finns både kvitten och persimon. Utanför står dessutom norska Thor Heyerdahl staty, men se det är en helt annan berättelse.

Det är september 2015. Min turistgrupp och jag åker i minibuss från Baku mot Sheki och längs vägen gör vi några stopp. Utsikten är vacker. Det är skördetider, och även slakttider. På en utsiktsplats där vi stannar slaktas det för fullt och en huvudstadskille från en annan bil fixar på solglasögonen innan det är dags att ta en selfie. Jag ser då till att ta en bild av honom, med slaktaren i framgrunden.

Hösten 2017 är det fjärde gång jag gör Världens Resor gruppresa i Kaukasus. Jag gillar resan. Den är välplanerad och ger bra ballans mellan fritid och organiserade utflykter. Det är viktigt med tid att andas, tid att absorbera alla intryck. Ett ställe där det gärna blir många intryck är marknaden. På morgonen, innan vi ska köra över 30 mil i buss från Sheki till Baku, besöker vi den stora marknaden som ligger lite utanför Sheki. Jag har planerat picknick till lunch, vilket innebär att nu har mina gäster faktiskt en anledning till att handla lokalproducerade varor på marknaden. Annars är det ju lite tråkigt när man bara går runt och inte ska ha något. Nu ska vi faktiskt det. Någon melon blev det dock inte, men jag tyckte det var lite roligt där melonförsäljaren leker med sin lyckoaubergine som hänger från taket i bilen.

Den sista av mina tio bilder från Azerbajdzjan. Det är maj 2012. Jag är som jag redan sagt i Baku på grund av Eurovision. Visst är det roligt med artister, musik, pressrum och tillställningar. Men ibland är det också roligt att göra något helt annat. En dag, när jag inte hade några andra måsten, åkte därför jag och en iransk kille som jag couchsurfade hos norrut. Vi tog bussen från Baku till staden Kuba, och därifrån hyrde vi en gammal lada till Xinaliq. Xinaliq är en bergsby och utsikten över Kaukasusbergen är 360 grader. Ett riktigt imponerande ställe som jag gärna åker tillbaka till. Det kräver dock sin tid och vägstandarden gör det svårt med större gruppresor dit. Fast vem vet, kanske vägen är bättre nu? I Xinaliq tog jag oavsett denna bild. Jag gissar att den magra kon är glad för att vintern är slut och att det nu kommer finnas färskt gräs att äta.