”Iranier är perser.
Kranvatten är helt okej att dricka.
Du ska alltid pruta på marknaden.”
Jag kollar resebloggar. Läser på inför en text jag tänker skriva. Det ena tvärsäkra påståendet efter det andra. Sanningarna avlöser varandra i en rad av favoritlistor, tips och råd om hur du min lilla vän, som aldrig satt din fot utan barndomshemmets fyra väggar och trädgård, ska kunna överleva där ute i den stora skumma världen.
Tvärsäkerheten blommar och jag har vid några tillfällen, med risk för att bli en äkta mansplainer, kommenterat att det måste faktiskt inte alltid vara så. Jag tror det bara är ungefär hälften av iranierna som är perser, kranvatten kanske kan drickas men det smakar inte särskilt gott, och nej, det är faktiskt inte alla marknader man behöver pruta på, även om man befinner sig i utlandet.
Kanske blir det så tvärsäkert eftersom det är enklare så? Lättare att förhålla sig till en värld som är svart och vit, där man prutar på marknader i fattigare länder och där alla norrmän har på sig nationaldräkt på 17 maj.
Fenomenet kan diskuteras i det oändliga. Vårt behov av att vara viktiga, av att vara speciella. Av att vara den som vet, den som har svar. Även om vi inte har svar eller är naiva nog till att tro att vi faktiskt har det när vi har åkt till ett land, upplevt en sak och sen gör en generaliserande allmängiltig regel utav det hela.
Nu är inte den här texten en attack på mina kollegor. Jag tycker de flesta svenska resebloggare ändå gör det rätt bra. Vi kommer med tips och tankar utifrån våra personliga erfarenheter. Utan att förhoppningsvis göra en regel utav det hela. Men när jag särskild läser en del andra bloggar bli jag lite besviken. När den som besöker världens olika hört snarare befäster och skapar fördomar. Allmänna regler som säger att det här landet är helt tryggt att åka till medan det här landet inte är det. Nyanser, samt frågor som varför hamnar på sidolinjen.
Själv ger jag mina bästa tips för Tbilisi. Dessa är just mina tips. Inte dina måsten. I Tbilisi kan man pruta på marknaden.
Bilden är från staden Ouro Preto i Brasilien där man på marknaden gjorde hantverk av täljsten. Hantverket var här så billigt att nej, jag skulle nog skämmas om jag prutade här.
Tack Johnny. Du är bara så bra. Äntligen någon som lyfter upp detta viktiga ämne i ljuset.
Tack själv för att du tycker ämnet är viktigt! 🙂
Interessant tekst med viktige poeng! Denne fellen har man sikkert gått i selv, flere ganger. Likevel har jeg en liten frykt for å virke som en ”besserwisser”, og forsøker så langt jeg kan å unngå det. Jeg skriver ofte lister og små guides, men da er formålet å dele mine egne erfaringer, og på den måten forhåpentligvis være til hjelp for andre som skal reise og er usikre på det samme som jeg var før jeg dro. Ellers liker jeg aller best å skrive reiseskildringer fra turene mine, hvor bloggen blir en slags dagbok, slik jeg føler reiseblogging opprinnelig var (og kanskje fortsatt burde være). 🙂
Nei, du skriver jo en av de reiseblogger som jeg virkelig liker. Du skriver lærerikt og som leser sitter jeg igjen med følelsen av at det er mange timers jobb bakom innleggene. At vi også ofte har samme preferenser når det gjelder reisemål gjør jo heller ikke bloggen dårligere. 🙂
Så hyggelig å høre! Det setter jeg veldig pris på. 🙂
Men så himla bra reflektion Johnny, och viktig! Tack för påminnelsen.
Tack för att du läser 🙂
Nog är det löjligt när resebloggare skriver som om de vore experter om en stad de bara vistats typ tre dagar i. Det är skillnad på att berätta om sin upplevelse av en plats och att leka expert. Resebloggare ser väl inte mer och vet väl inte mer än vilken vanlig turist som helst kan ta reda på med hjälp av Wikipedia och dylikt. Däremot kan de ju ibland vara bättre på att skildra sin upplevelse av en plats och på att fota.
Nej ofta så är det precis så.
Hehe, Ja man har säkert ramlat i den fällan många gånger själv.
Och bara genom reflektion blir man bättre.
Precis så. Och det är väl lite det jag vid några tillfällen har efterlyst i resebloggarvärlden, åtminstone i Sverige. Att vi faktiskt pratar om hur vi skriver.
Intressant och viktig reflektion! Håller ju generellt med dig om att det är superviktigt att vara nyanserad och öppen för den oändliga variationen i företeelser. Samtidigt vill man ju ibland som resebloggare komma med de där praktiska råden som folk många gånger efterfrågar. En balansgång som inte får bli fel! Ifrågasätter mig själv nu och funderar över hur vi skriver. Inte helt säker, men ska ha detta i åtanke! Och säg gärna till om du skulle studsa över något hos oss, ibland blir man hemmablind! Vill helst inte bidra till fördomar …
Ja, jag tycker det är viktigt att fundera över hur vi faktiskt skriver. Och det är säkert enklare att se flisan i en kollegas öga än bjälken i ens eget. Samtidigt kan jag ju tycka det är ganska enkelt egentligen. Istället för att skriva ”Så här ska du packa inför en weekendresa” kan man ju skriva ”Så här packar jag inför en weekendresa”, till exempel. Som kille reagerar jag på att även resebloggar ibland blir ”tjejbloggar” på det sätt den skrivs, hur man adresserar läsaren. Jag tror det ofta är omedvetet men man skriver exkluderande. När det gäller praktiska råd, så visst, jag håller med, de efterfrågas ju absolut och jag skriver ju också praktiska råd. Och då gäller det ju att ”när jag åkte färjan i Kuwait fick jag göra så och så….”, och inte att ”när du åker färjan så måste du…” Saker kan ju ha ändrats under tiden. Men det jag irriterar mig mest över är de som skriver om saker de inte kan något om, som ska berätta och lära mig något nytt, men där de själva är ute på mycket hal is. I så fall kan man ju t ex enkelt skriva att ”guiden berättade att kyrkan byggdes år….” istället för att ”kyrkan byggdes år…” Och slutligen, jag har aldrig egentligen studsat över något särskild på er blogg. Och skulle ni göra det på min, säg också till! 😉