Georgiens huvudstad – Tbilisi. Det började vid en källa i en stor skog. Vakhtang, som var kung då, var ute och jagade med sin falk. Kungen fick falken att attackera en fasan, men fasanen gjorde sådan motstånd att de båda föll till marken. Rakt in i en varm källa. De båda fåglarna dog, men kungen blev så imponerad av de källor han då hittade, att han bestämde sig för att flytta sin huvudstad hit.

Ungefär så låter berättelsen om hur Tbilisi på slutet av 400-talet grundades. Staden kring de varma källorna, och namnet Tbilisi betyder också just varm stad eller den varma platsen.

 

Att göra

Och de varma källorna? Ja de finns där även idag och får kanske bli mitt första tips för vad man kan se och göra i Tbilisi. Nu ligger källorna i det som är gamla stan, och över dem finns badhusen. Några vackrare än andra, några mer turistiga än andra, några mer svaveldoftande än andra, men alla är de ursprunget till varför här överhuvudtaget finns en stad.

Att gå hit, hyra in sig något timme i ett eget svaveldoftande bassäng är kanske inte så instagramvänligt, men det är definitivt en upplevelse. Något mer typiskt Tbilisi än det här finns kanske inte.

Att se

Tbilisi är en miljonstad och sevärdheterna är många. Vid de varma källorna, och floden Kura, eller Mtkvari som den heter på georgiska, ligger Tbilisi. Längs flodbädden och höjderna omkring, har staden brett ut sig och nivåskillnaderna skapar en stad som är oerhört lätt att fotografera. De olika stadsdelarna med georgisk, tsar-rysk, kommunistisk och modern arkitektur skapar en differentierad stad. Kyrkorna, moskén och synagogan bidrar även dem till bilden av den smältdegel som staden åtminstone en gång var.

Att bara strosa genom gamla stan och titta på människor och fasader är därför en sevärdhet i sig. Det känns onödigt att tipsa om det uppenbara som man kan läsa sig till i en reseguide.

Något som däremot inte står i någon reseguide är Saburtalo. Förorten som byggdes i bästa kommunistanda på 1970-talet, är idag kanske själva symbolen på en del av den historia som många allra helst vill glömma. Dock finns det bland den äldre generationen de som inte vill glömma. I Saburtalo finns dessutom den sovjetiska varianten av en ”sky-bridge”. Ta hissen upp till 14 våningen och promenera mellan höghusen.

Att äta och dricka

Ingen behöver gå hungrig i Tbilisi. Ja inte törstig heller för den saks skuld. Det känns nästa lite orättvist att skulle välja bara en eller två restauranger att skriva om. Nästan all mat jag ätit i Tbilisi har varit av mycket hög kvalité, även i turistgatan Sioni i gamla stan. Den enda skillnaden är att där är priserna lite högre.

Dock har jag några favoriter. Om du går upp huvudgatan, alltså Rustaveli-avenyn kommer du till slut till en MacDonalds. Du fortsätter, gatan byter sen namn till Kostava, och där, på Kostavagatan 3 finns i källaren en restaurang vid namn Sazandari. Det kanske är ett lite sunkigt och inrökt ställe. De flesta turister hittar nämligen inte hit. Servisen är kanske lite brutal men hjärtlig på samma gång. Menyn är kanske gammal och kladdig så lite handsprit i väskan är inte fel. Men maten – den är något av det bästa jag ätit i Tbilisi. Och priserna – ja de är absolut till att leva med. Beställ in sex khinkali och husets vin. Du kommer inte ångra dig.

Ett generellt tips när det gäller det autentiska georgiska köket, är att välja små källarrestauranger. Uteserveringar i all ära, de är jättefina och behagliga på många sätt, men det är i källarlokalerna som åtminstone jag lyckas få en känsla av hemtrevnad. Fast det inte alls ser ut som hemma. Jag tror kanske snarare det handlar om en vänskaplig ton gästerna och personalen emellan.  Tonen skapar stämningen, skapar miljön. Det är rått, naket, äkta. Man tar de tallrikar man har. Fixar inte till sig för turisternas skuld… Dessa restauranger är ett döende släkte…

Att handla

Min resväska brukar alltid fyllas på ordentligt i Kaukasus. Med risk för övervikt faktiskt, men vad är det då jag brukar köpa med mig?

Det ena är ju förstås vin, men det är ju ändå begränsad hur mycket man kan och får ta med till Sverige. Men en flaska eller två georgiskt vin om bagaget tillåter – det är aldrig fel. Qvevri-vinerna som gjorts på traditionellt sätt genom naturlig fermentering av vindruvor i stora lerkrukor som grävs ner i jorden, det är mycket typiskt för Georgien och dessutom kanske det äldsta sätt som finns att producera vin. Specialiserade vinaffärer finns det gott om i Tbilisi och här kan jag heller inte rekommendera just en affär. Själv brukar jag helt enkelt botanisera i utbudet hos en större mataffär.

Souveniraffärer finns det också gott om i den Georgiska huvudstaden, samt alla möjliga affärer som säljer konsthantverk av olika slag. För den som är intresserad av lite äldre grejer, finns en loppis som på engelska kallas Dry Bridge Market. Yngre georgier i huvudstaden pratar ofta bra engelska medan den äldre generationen ofta pratar bra ryska. I så fall är det Sukhoj most du ska fråga efter. Där, vid marknaden bredvid den torrlagda bron finns allt för sovjetnostalgikern; böcker, sedlar, flaggor, tavlor, samt tallrikar, koppar och kar, lampor, ja helt enkelt det man brukar hitta på en god gammaldags loppis. När jag besöker Tbilisi brukar jag alltid svänga förbi här.

Mera…

Det finns självklart mer att se i Tbilisi än vad jag nämnt ovanför. Du kan besöka kyrkorna, gå in i synagogan. Du kan åka tunnelbana, linbana och bergsbana. Tbilisi har museer med ikonsamlingar, modern konst och arkeologiska guldskatter. Operan är gammal, vacker och nyrenoverad. Det finns även andra teatrar som bjuder på georgisk dans eller pjäser.

Fortet Narikala är bara ett av många ställen med utsikt över stan. Tbilisis alla takterrasser med en georgisk läsk eller ett glas lokalt vin känns också nästan som ett måste när dagen går mot sitt slut. Alternativen är många. Man kan stanna länge i Tbilisi.

Jag har tidigare skrivit flera texter om Tbilisi som kanske kan hjälpa dig om du planerar åka till Georgien. Några tankar om Tbilisi i skymningstimmen, eller vad jag som färdledare hittade på när jag för en gångs skuld hade en ledig dag i Tbilisi. Att leda resor till Georgien har jag nu gjort i fyra år. Som färdledare har man, beroende på resa mycket eller lite att säga till om när det gäller programmet. En gång när dagsprogrammet till större delen var upp till mig, tog jag hela gruppen på 18 pers med till långt bortom turistgatorna, till förorten Saburtalo. Trevlig läsning, och har du frågor kring det att resa i Georgien är du mycket välkommen att använda kommentarsfältet på bloggen.