Har du hört talas om Failaka? Inte jag heller. Inte förrän jag började läsa på om Kuwait. Och inte ens då kändes Failaka som självklart.

Det är tisdag och jag sitter i terminalbyggden i Kuwaits hamn. Väggarna är blåmalade och jag sitter i en gammal soffa vars ryggkuddar antagligen är borta sedan länge. Bakom mig spelar tre killar biljard. Ett biljardbord känns ju naturligt i en hamnterminal. Det är kanske från tiden innan mobiltelefonen.

Jag spenderar alltså tre dagar i Kuwait. De första två är avklarade. På något sätt känns nämligen Kuwait som något man avklarar. I väntan på något annat. Typ. För mig var dock Kuwait målet i sig.

På Failaka fanns för tvåtusen år sedan greker. De har lämnat lite diverse efter sig. Det har i och för sig kuwaiterna också. De lämnade ön i samband med den irakiska invasionen på början av 1990-talet. Irakerna, som vi vet, förlorade. Det gjorde kanske Failaka också. Dess invånare kom aldrig tillbaka och Failaka ekar tom. Kvar är lämningar från 2000 och 25 år tillbaka.

Båten lämnar kaj. För inte så länge sedan var det segelbåtar av olika slag som gick i trafik här. Nu ser jag knappast ett segel. Färjan är helt enkelt en vanlig färja med olja och diesel. Gissar jag.

Det ligger som tunnt sockervadd över stan. Vindarna från den lärliggande öknen tar med sig sanden, gör himlen grå och vit, horisonten dimmig. Konturerna av en stad försvinner sakta medan vi sakta närmer oss Failaka.

Plötsligt ser jag rörelser. En bit bort från båten simmar en delfin. En delfin blir till flera delfiner. Hundra meter bort blir till tio blir till fem. De hoppas längs sidan på vår färja. Sen blir de borta. Vi närmer oss Failaka.

Jag vet inte vad jag hade föreställt mig. Några taxichaufförer som väntar på besökande? Några plaststolar, coca cola och en sandwich? Grillad fisk? Vi är kanske ett femtontal som går i land. Ett till utländskt par. Sen några lokala turister, om turister är rätt ord. Några rustiga gamla amerikaner. Skräp. Sand. Gå i den riktigt vägen leder. Tomma gator.

Även moskén har stängt. Ingen toalett, ingen taxi, ingen restaurang, inte ens en skylt som visar vägen till något vettigt. En affär finns. Eller faktiskt två. Den första har inte så mycket. Inget vatten, ingen mat. Vi frågar om taxin men sådant finns inte på ön. Det som finns är burkar med sardiner och glödlampor.

I nästa lilla affär finns mat. Det vill säga godis och chips i plastförpackningar. Här finns förpackningar med juice och flaskor med vatten. Vilken guldgruva. Jag frågar igen efter taxin, guider, någon som ta oss runt, visa oss denna gamla grekiska utpost, det var ju härifrån gårdagens mynt och gamla krukor på nationalmuseum kom ifrån. Men icke. Ingen taxi, ingen guide. På ön bor inga men folk kommer ibland på sommaren. För strandens skuld, tomheten och kanske bort från lagar och regler som ändå finns i denna gulfnation.

Hur grekerna lämnade för länge sedan vet jag inte. Men kuwaitierna, de lämnade under den irakiska invationen. Just hur allting gick för sig vet jag inte. Hade ingen guide att fråga och än har jag inte lyckats läsa mig till svaren. Nu står husen tomma. Bilarna. Några katter finns. Och enstaka hus har fortfarande grind. Det kan finnas någon bakom där. Ett gäng får promenerar runt. Jag ser ingen ägare.

Efter någon timme är det dags. Färjan var lite försenad till land. Efter dryga 90 minuter ska vi vara tillbaka på den båt som tar oss till fastlandet. Västerut. Rakt in i solnedgången. Jag har besökt en öde stad. En ö, Failaka med tomma hus och stålskelett. På väg tillbaka är även delfinerna borta.