Det har varit mycket snack på senare tid. Insändare, krönikor, bättretyckare – om det nu finns et svenskt ord för besserwisser. Jag sitter olämpligt nog på en flygplats när jag skriver det här. Väntar på att snart få släppa ut några tusentals kilon klimatgaser i atmosfären. 

Min söndagskrönika handlar alltså om flyg och klimatpåverkan. Och resor. Jag som hyfsat stor resebloggare i Sverige har varit rätt så tyst i debatten. Mina flygresor senaste året har jag inte räknat, men den här veckan har det blivit fem enkeltsträckor. Ingen representativ vecka i och för sig, men jag flyger definitivt mer än genomsnittet. Dåligt samvete? Ursäkter? Nej…

Det känns som det mesta blivit sagt. De som varit i söderhaven kommer hem och klagar över fula eller döda korallrev. Nu är dags att rädda planeten. Medelklassens fritidsnöjen – förväntningarna från omgivningen om att man ska på skidsemester i Alperna, strandsemester i Thailand, en weekend med barnen i europeisk storstad och minst en weekend utan…barnen alltså.

Sen är det de som säger att det mest miljöpåverkande och planetförstörande man kan göra är just att få barn. Motargumentet är förstås att då kan vi lika gärna gå och hänga oss eller ta livet av varandra, för det vore egentligen det bästa för planeten? Jag försöker hålla tyst. Annars kan man diskutera i et oändliga. Mycket snack, lite verkstad. Och är det något vi gillar att berätta om, så är det hur duktiga vi (till skillnad från andra underförstått) är.

Är det vårt dåliga samvete som får oss att berätta om allt det goda vi gör? Bekräftelsesbehov? Eller vår roll som influencers? Vi vill påverka andra till att inte åka ner till Mauritius och snorkla vid det där korallrevet, för revet är ju dött. Det har vi ju själva sett. 

Eller så flyger vi, men då planterar vi åtminstone träd. Eller så äter vi inte kött, eller så använder vi inte sugrör i våra drinkar för de är av plast och plast är gjord av olja och olja…. Eller var det att plast blir till småbitar av plast och att fiskarna äter det och får det i sina lungor? Nej visst nej, fiskar har inte lungor, men de vår det i sig ändå, och dör.

Jag irriterar mig lite smått på detta samvetet. På att medelklass-Svensson sitter där efter sin Thailandssemester och säger att vi andra inte ska åka till Thailand. Men vilken insikt! Grattis! Och skulle det rädda vår planet? Herregud, det är ju nu det börjar! Det är nu miljoner av människor i Kina, Indien, Brasilien med mera för allvar börjar att flyga! Det här är inget mellanklassfenomen här i Sverige. Människor i runt i världen får det bättre. Det är nu det börjar! Ta det in över dig. Det är nu det börjar.

Fast sa jag resa? Vad innebär det egentligen att resa? När jag nu sitter på Arlanda och väntar på mitt plan till Istanbul för att därifrån flyga vidare till Kuwait – reser jag då? Eller är det en passiv transportsträcka där jag med rödvin, film och bok bara väntar på att tiden inuti flygplanet ska passera. Sen kommer jag till destinationen,  upplever den ett tag, och sen samma transportsträcka tillbaka. Men vart tog resan vägen?

Att resa – det gjorde jag för många år sedan när jag åkte till Nordkorea. Med pendeltåget till Nynäshamn, färgan över till Polen, buss till Kaliningrad och vidare genom Baltikum till Pskov, Novgorod, Moskva. Tåg till Irkutsk, Mongoliet, Kina, och sen slutligen Nordkorea. Resan tog 7 veckor. Jag stannade några dagar på varje ställe. Pratade med tanter på bussen, gubbar på tåget, gick runt, själv och tillsammans. Fotograferade, upplevde, skrev och reflekterade.

Hemresan? Det var en transportsträcka med flyg från Kina. Rödvin, film och bok. Efter det har det blivit andra resor. Med tåg till Kazakstan, minibuss i Iran. Jag tog visserligen flyget dit, men sen reste jag runt. Som resebloggare vill jag därför slå ett slag för just resan. Inte bara destinationen, utan själva resan. Kanske planterar jag även ett träd till våren.