Här om dagen hade jag en mellanlandning i New York. Det snöade när planet från Sao Paulo landade. Våt snö som lade sig tungt på hustaken, bilarna och trädens grenar varifrån den sen ramlade ner.
45 minuter tog passkontrollen. Köande. Sen någon maskin där en skriver in sina detaljer. Sen ny kö och en man som frågar vad jag gjort i Iran. Jag reser nämligen på visum till USA numera. Det är något man måste om man även besökt deras fiendeland.
Tåg till Jamaica. Alltså inte den karibiska ön, utan den ort som flygtåget från JFK går till. Därifrån tunnelbana in till stan. En enkel process egentligen, så länge man vet vart man ska.
Jag har tio timmar totalt. Från att ena planet landar till att nästa avgår. Det låter som en heldag fast det är det inte. Allt tar sin tid men snart är jag på Manhattan.
New York City. Den är liksom som den alltid har varit. Gula skolbussar och brandtrappor. Upplyftande och deprimerande sunkig på en och samma gång. Men råttor i tunnelbanan och en kvinna med afrikansk brytning som ropar ut om frälsa för henne och död över alla homosexuella.
Det är knappast någon som stannar och lyssnar på henne. Det är morgon och folk åker till jobbet. Deras vinterkläder är lika mörka som i Stockholm.
Jag har bestämt att jag åker till Upper Eastside. Min kompis Wayne bor där. Vi har inte setts på några år. Jag hittar till hans lägenhet. Han har målat om sen förra gång.
Min kompis Wayne i New York
Jag tar en dusch. Vi pratar. Går ut och brunchar. Folk äter ju ute på Manhattan. En bagel med peanut butter. Toasted. Eller var det roasted? En kaffe. Med mjölk. Det är år sedan jag ätit bagel. Bagel är New York för mig.
Vi tar en promenad. Fifth Avenue. Madisson. Det blåser. Dragkädjan i min jacka har gått sönder. Det snöar mindre nu. Går längs Central Park. Kollar människor, fasader, småpratar. På något ställe hänger julpynten kvar. Alla restauranger, alla fik, vad gör folk egentligen här?
Efter en månad utomlands – en försmak på Sverige…
Dagen börjar gå mot sitt slut. Jag säger hejdå till Wayne. Går ner i tunnelbanan fast vid 86:a gatan går jag ner fel. Här finns ingen övergång mellan tågen som går norrut och de som går söderut. För inte att gå ut av tunnelbanan och sen in igen på andra sidan gatan och betala på nytt, åker jag en station norrut. Där finns en övergång. Sen åker jag söderut igen. Till Lexington, byter mot Jamaica.
Från flygtåget mellan Jamaica och JFK
Snart sitter jag på ett Finnair-plan riktning Europa. Hela mittraden för mig själv. Det blev korta tio timmar i New York. Men jag kommer tillbaka. Frågan är bara när…
Hade ingen aning om att det fanns mer än ett Jamaica, man lär sig saker av att läsa bloggar! Och iofs inte helt ovanligt det där med attest finns flera destinationer med samma namn …
Nej precis. Och vem vet, det kanske finns ännu flera. 🙂
Jaa härligt fångat :-). Längtar oxå till min april-resa.. Jag har börjat lyxa till det med LIRR från Jamaica till Penn i stället för tunnelbanan ..
Gav nästan upp i somras när det var en massa omläggningar av linjer o var dom stoppade o inte stoppade o vilka perronger dom gick från.. joo råttor har man sett där.. o för några år sedan kryllade det av råttor i central park oxå vid ett tillfälle…
Så roligt att få ”följa med” dig till New York! Jag får ju längtansrysningar fast det är grått och vinterblask på gatorna. I april är jag där igen …
Haha, ja, de där tunnelbanenedgångarna gäller det att ha koll på. Jag med mitt obefintliga lokalsinne har mer än en gång gått ner till ett tåg som leder uptown när jag ska downtown.
Visst är det skönt när man vet hur man enklast tar sig från flygplatsen. Taxi är ju hutlöst dyrt just från JFK. Jag brukar ta Airtrain till Howard Beach och därifrån byta till A-tåget.
Jättefina bilder också!
Tack tack! Ja visst är det en härlig stad. Har varit där några gånger och man är ju alltid sugen på att åka tillbaka. Och när man har möjligheten med en liten stopover, ja varför inte?
Jo, Howard Beach och A-tåget var ju möjligt, fast Jamaica var nog enklare eftersom jag skulle till Upper Eastside ändå. 🙂