Inför Brasilienresan packade jag ner två kortärmade skjortor och en tunn långärmad i mitt incheckade bagage. Även om jag reser mycket är det sällan jag befinner mig på direkt tropiska breddgrader och det var därför ett tag sedan jag använt dessa kläder.

Glad och förväntansfull åkte jag där till Rio, lagom för att fira nyår. Det vill säga direkt efter julen i Sverige och därmed också direkt efter julmaten. Att jag dessutom spenderade halva november på att smaka mig igenom det pakistanska kökets alla läckerheter gjorde inte saken bättre.

Väl framme i Rio börjar jag packa upp resväskan, lägger kläderna i skåpet, vilket jag vanligtvis inte gör. Annars ligger de kvar i min resväska men nu reser jag inte ensam och jag får därför inte göra riktigt allt som jag vill.

Blommiga kläder är mode på Copacabana, ja faktiskt i Rio och hela Brasilien, och min rosa- och vitblommiga kortärmade skjorta som jag en gång köpte i Kina blir därför första klädesplagg på. Men vänta lite… Ärmarna… Axlarna… Knapparna…. Har skjortan krympt?

Jag tittar mig själv i spegeln, men eftersom man ju ser sig själv i spegeln ungefär varje dag så märker man ju inte de där små små förändringarna. Inte ens om de blivit rätt stora. Inte förrän man tar fram ett måttband, en badrumsvåg, eller som i det här fallet, en skjorta man inte använt på ett år. Så mycket för pakistansk friterad fisk, julens stekta revbensspjäll och gräddbakelser.

Min vikt har varit lite som en pendel, men i vuxen ålder ändå rätt stabil. Kring 60 kilo för mig som är 168 cm lång och med ett blodtryck som fick läkaren en gång att fråga om jag tränar mycket. Jo, jag tackar.

Som tur är finns det också i Brasilien t-shirts och en av mina två shorts passade fortfarande. Med andra ord, jag lider ingen nöd när det gäller kläder, men det känns ändå lite som ett slag under bältet. Jag behöver mat…

Första måltiden i Rio. Två pizzabitar och en öl. Kanske inte helt att rekommendera men gott var det i alla fall!

Ännu ett slag under bältet skulle komma några dagar senare. Ett nytt år har önskats välkommen och ibland gäller det att spara lite så att man sen kan unna sig. Unna sig gör man inte bara med mat, men även med upplevelser. Därför det det en helikopterresa över Rio! Men för att komma in i helikopter med alla dess säkerhetsföreskrifter, måste man väga sig.

Och resultatet… Det har blivit 10% mer Johnny än sedan jag vägde mig förra gång!!! Det är inte okej för det är inte direkt musklerna som har blivit större inte… Insikten som jag fick när jag försökte ta på mig den kortermade skjortan befästar sig. Jag börjar bli för tjock.

Nu har det gått tre veckor sedan den där helikopterturen. Jag har inte testat med skjortan igen och jag har inte ställt mig på någon våg. Inte här i Brasilien, All you can eat-bufféernas land.

Medveten som mitt lilla ilandproblem har jag dock satt igång några smågrejer. Promenera så mycket som möjligt, även om en viss pojkvän föredrar taxi så ofta som möjligt. All you can eat-bufféerna skrotas (där det är möjligt) mot betal per kilo-bufféerna som också är en hit här i landet. Jag märker redan nu hur kroppen känns lättare. Hoppas det fortsätter så. När jag kommer hem får jag ställa mig på vågen.

I staden Lencois blev det därför bara pumpasoppa till middag