Från rummet i lägenheten tittar jag fredag kväll ner på atlantvågorna som slår in mot stranden. Jag har kommit till staden Recife och hyr lägenhet med så kallat havsutsikt. Om man ser ut och till vänster ser man stranden och havet. Tittar man rakt fram ser man in i någons lägenhet i grannhuset på 20 våningar. Oavsett, så här är veckosammanfattningen:

Måndag: Nattbussen ankommer Lencois klockan fem om morgonen. Lencois är en liten stad, men ändå får jag väl kalla den huvudstad i Chapada Dimantina – nationalparken i den brasilianska delstaten Bahia som Lonely Planet rekommenderar bland sina saker att se och göra i detta gigantiska land, Brasilien.

Det börjar ljusna. Jag är kissnödig efter en lång natts bussresa, men ja, jag har faktiskt sovit lite. Brasilianska bussar är inte så dumma som man kan tro. Det blir snart dags att leta sig fram till huset, eller pousada som de kallas, där man ska bo. Frukostpersonalen, en enstaka ung tjej, ankommer tre minuter i sex på morgonen. Vi får vila på en soffa i receptionen och låna toaletten på ett rum som är ledigt.

Vi ska stanna här tre dagar. Tre dagar med tre utflykter till naturen omkring, för det är det man gör i Chapada Diamantina, om man inte är hippie förstås för då röker man på och går runt i för stora kläder med något instrument på ryggen. Eller så sitter man på gatan och säljer örhängen som man förhoppningsvis själv har gjort, gjorda på fjädrar från fåglar som man inte vill veta på vilket sätt har förlorat dessa.

En ung kille tar sedan oss och ett tyskt ungt hetero-par med till vattenfall där vi kan bada. Grottor där vi ser hur vatten genom århundraden och -tusanden gjort stalagmit-formationer som påminner om fåglar och krokodiler, förutom de där vanliga vita pinnarna som hänger i taket. Man får inte ta på stalagmiten. Fettet från våra fingrar förstår tydligen ett eller annat så att dessa droppstenar slutar växa eller växer fel. Fladdermössen får dock hänga från droppstenarna i taket. De har kanske inte samma skadliga fett på sina tår/fingrar/klor eller vad det nu är fladdermöss har?

Efteråt ska det badas i ett vatten från en källa eller underjordisk flod. Vattnet är härligt svalt i den 30-gradiga hettan. Djupt är det heller inte och där finns små fisk som nyper tag i en. Jag har upplevt samma både i Brunei och Iran. Man vadar lite och sen börjar fiskarna äta upp döda hudceller. Här i Brasilien ska man dock simma i vattnet och en fisk biter mig plötsligt i ryggen. En lite annorlunda upplevelse med dessa mini-pirajor eller vad de nu är.

Eftermiddagen avslutas med utsiktspunkt över nationalparken och solnedgång. Sen blir det kväll och tillbaka till boendet.

Tisdag: Nationalparkens andra utflykt. Hällristningar och vattenfall. Jag var rejält irriterad på utflyktsarrangören. De ville hela tiden ge oss något annat. Varför inte rida häst? Köra fyrhjuling? Åka till någon sjö och bada? Till slut frågade han: -Vad är det som är så intressant med de där hällristningarna egentligen? Varför måste du absolut se dem?

Ja, vad svarar man? – Det ska du skita totalt och fullständigt i? Det är då jag vill bli arg och svara något fruktansvärt fult tillbaka. Samtidigt inser man att det är taktiskt osmart att säga vad man egentligen tycker och tänker, särskild om man nu faktiskt vill ha det som man vill.

Jodå, det blev hällristningar till slut. Och ja, varför vill man se hällristningar istället för att rida häst? Hästar är ju trevliga djur där de går och betar lugnt i de kirgiziska bergslandskapen eller mongoliska stäppen. Fina att titta på, trevliga att fotografera, vackra skapelser, men var kommer jag in i den bilden? Ingenstans enligt mig. Därför blev det hällristningar, 8000 år gamla enligt vår guide, även om jag kanske inte tror på allt som guider säger. De visar på historia, en kontinuitet, att här har det levt andra innan oss och en gång kanske kommer leva andra efter oss. Och kanske har vi haft besök av E.T.? Skrämmande? Lugnande?

Dagen avslutas vid vattenfall. Fotosession och bad. Det här med selfies… Jag har lite svårt för den företeelsen även om också jag är en syndare.

Onsdag: Ny utflykt, med ett annat företag den här gången. De två förra hade unga men engagerade guider. Dock bara portugisisk-språkliga. Nu får vi Manuel. En äldre man som kör bra men annars är tyst som graven.

Poco Azul. Vi simmar i en underjordisk grotta. Azurblått vatten och där ligger vi i påtvungna flytvästar och plaskar runt tillsammans med andra inhemska turister och ett selfie-par från Kina som vi även sett förut. Det gäller att visa upp sig här i världen!

Visst är det annorlunda än någon kommunal simhall i Stockholm, fast inträdet är ungefär det samma. Det proceduren övervakas dock noggrant. 20 minuter i vattnet till olika tider. Man får ett armband som visar när, var och hur. Instruktioner också vidare också vidare.

Sen ser vi staden Igatu. En gång 9000 invånare som grävde efter diamanter, eller ja, några vita som ägde många slavar som grävde efter diamanter. Deras stenhus är nu ruiner som går att titta på. En ny liten byhåla finns också där 400 invånare livnär sig på den lilla turism som finns. Pittoreskt, sten, vilda frukter och kaktusväxter.

När solen går ner är vi tillbaka i Lencois. Jag fotograferar staden. Vi går ut och äter en mindre inspirerande gryta med räkor till ett ännu mindre inspirerande, det vill säga högre, pris. Nattbuss tillbaka till Salvador.

Torsdag: Ankomst Salvador klockan sex på morgonen. Jag lyckas sova lite på bussen, men bara lite. En dag att göra allt och inget på. Lägger mig vid poolen men det börjar regna. Åker in till stan. Vill fota en kyrka med vidvinkelobjektiv. Alltid bra med vidvinkel i kyrkor.

Köper ett par vita byxor. Åker till fiskmarknaden, men den har stängt. Min kille vill på shoppingmall så några timmar får jag hänga där. På kvällen lagar jag middag i våra vänners lägenhet. Pasta med skinka i gräddsås.

Fredag: Salvador, huvudstaden i delstaten Bahia har många stränder. Några är finare än andra, säkrare, renare, också vidare… Vi åker till en av dem. Solar någon timme och dricker kokosvatten, sådär rakt från den gröna kokosnöten.

Köper sen räkor på en lokal marknad och åker tillbaka till lägenheten. Duschar, packar och beställer bil till flygplatsen. Nästa stopp Recife.

Det är därför jag är i Recife nu och tittar ner på vågorna från Atlanten. På stranden får man sola men allra helst inte bara. Fara för haj-attacker!

Vi gör risotto med räkorna vi köpte i morse. Dricker lite syd-brasilianskt vitt vin. Jag är trött. Väderprognosen ser inte särskild positiv ut. Men men, det är kanske lika bra om det inte blir så mycket strandliv om det finns hajar i havet.