2) Vår grupp är på föreställning. Barnens kulturhus tror jag det het. Från fyraåringar till någonstans i tonåren. De spelar, sjunger och dansar. Visar hur glada de är. Traditonella sånger och melodier, även instrumenten, dräkterna. I bakgrunden på scenen finns en gigantisk tavla. ”We are the happiest children in the world”. Tavlan heter så. Kil Il Sung och Kim Jong Il, de två ledarna, fader och son och en hel hög med ungar… Och visst, de var säkert glada. Vad har de att jämföra med?

3) Utsikt över floden, över torget, över Juche-monumentet. Någon enstaka bil. En handfull människor ute på promenad. Var är alla människorna i Pyongyang?

4) En promenad i Kaesong. Vi stannade här över natten, i gränsstaden mot Sydkorea. Eller ja, åtminstone den stad som ligger närmast den sydkoreanska gränsen. Det sades att vi var den första turistgruppen som fick gå kollektiv promenad i stan. Jag minns en äldre kvinna. När hon såg att en grupp turister kom emot henne på trottoaren, korsade hon gatan. En annan farmor försökte förtvivlat distrahera sitt barnbarn som hade sett oss. Det var skumt med utlänningar.

5) Vi åkte 12 mil norrut. Vid berget Myohyang-san finns ett buddhistiskt tempelområde vid namn Pohyon-sa. En guide går runt i sin gröna dräkt. Jag gissar att hon är en guide, eller en människa som ska ta hand om oss, om mig, passa på så att jag inte går vilse utan håller mig där jag ska. Skogar som täcker bergsslutningarna. I närheten finns också den internationella vänskapsutställningen med alle presenter som den stora och den kära, eller var det den eviga ledaren fått från utlandet. Många gåvor små…

6) Igen… Var är alla människorna? En trådbuss står tom. Några enstaka figurer går längs Pyongyangs centrala gator. Inte många som har något här att göra, tydligen. Propaganda från nordkoreanska arbetarpartiet pryder fasaderna. De ger åtminstone lite färg till en stad som annars verkar lite ”fifty shades of grey”.

7) Några killar från en skolklass tycker inte om när en av mina medresenärer fotograferar dem. När de tittar åt ett annat håll tar jag en bild ändå. Röda halsdukar. Fast när det gäller skor finns det tydligen inget uniformskrav. Affären på hotellet där jag bor säljer gummistövlar. Jag tittar på ett par. De är ”made in China” och jag ställer dem tillbaka. Killarna har även sina paraplyer med. Det var en molnig julidag, men jag kan inte komma ihåg att det faktiskt regnade.

8) Nöjesparken i Pyongyang. Där finns kioskar. Paket med äppeljuice står i vitrinfönstren men vi fick inte köpa något. De var nog mer till utställning än till försäljning. Om de ens var äkta. Kasta bollar fick vi däremot göra. Kanske inte lika entusiastiskt som vissa medelålders pyongyang-bor dock. Det gällde att träffa den amerikanska soldaten med handgranaten så att han gick upp i lågor. Alltså låta bollen träffa hålet i väggen.

9) Alla turister åker metro i Pyongyang. Fast med alla rykten som går som tunnelbanan där är det inte lätt att veta vad som är sant och vad som inte är det. Ett rykte säger att tunnelbanan bara har två stationer och det är de stationerna som alla turister får se. Ett annat rykte säger att alla passagerare bara är statister i det stora skådespelet som utspelas inför alla resenärers ögon.

De heliga Paektu-bergen i bakgrunden. Där föddes enligt sägnen sonen till den stora ledaren. En dubbel regnbåge visade sig på himlen. En ny stjärna föddes, både på jorden, och där uppe. En svala sjöng att en härskare kommit till jorden. Idag står båda far och son staty bredvid varandra. Mosaiken är den samma. Under min vistelse levde fortfarande sonen. Nu ser det lite annorlunda ut på torget i Pyongyang.