Du är ute på resa. Kanske sol, kanske värme. Fotograferar hus och träd, människor, hav och mat… Sen kommer du hem. Vardagen väntar och vad händer då?

Bilderna. Alla minnen som ligger där på kortet. Hur ska du göra med dem?

För mig blir mina fotografier lite som ett dåligt samvete. Eller ett jobb utan lön. En oändlig rad av megabytes ska taggas och sorteras. Raderas, grupperas och de bästa, när jag väl har valt ut dem, redigeras och justeras, namnändras för att sökmotoroptimeras. Till slut exporteras. Kanske publiceras. Många passiva verbformer här…

Den som inte bör vara passiv är dock jag. Annars blir inget gjort. Fast det känns lite tröstlöst ändå. På min mobil har jag drygt 15 000 bilder. På min dator det tiodubbla. Eller förresten, inte på min dator utan på extern hårddisk där de streamas till min dator genom ett trådlöst nätverk. På dessa har jag dessutom i molnet. Både på Dropbox och iCloud. Det låter idealiskt. Jag vill så gärna tro på min organisering.

Verkligheten är dock att jär jag väl ska söka upp en bild, ja då ligger ofta inte bilden där den ska. Orginalfilen kunde inte hittas, står det så ofta, och jag undrar varför. Det är ju inte så att jag flyttar runt på mina bilder hela tiden. Ändras dess lokalitet, för sådant skapar problem i streamingens tidsålder.

– Vill du leta reda på bilden, frågar programmet mig. – Visst vill jag det, och med papper och penna antecknar jag datum för när bilden togs, samt filnamn. Sen är det bara att klicka sig manuellt fram i bildhierarkin, om det nu är på den externa hårddisken eller i molnet. Minuterna tickar sakta. Tålamodet tickar snabbt.

Hur länge har jag inte tänkt att jag borde sätta av en dag enbart för mina bilder. Fast jag hjälper väl en dag? Jag behöver snarare en vecka. Eller tre. Men vem sätter sitt liv på paus för att gå igenom gamla minnen? Jag borde se det som ett jobb. Ett obetalt, tråkjobb som tyvärr bara jag kan göra.

Ljuset i tunneln? Om några veckor ska jag ut igen. Till sol och värme. Jag tar med min kamera. Fotograferar hus och träd, människor, hav och mat. Sen kommer jag hem. Vardagen väntar, och vad händer då?