Turist i Jerevan. Vad finns här att göra i Armeniens huvudstad? Har staden några sevärdheter?

Jerevan är ofta utgångspunkten för både dagsutflykter och rundresor. Kaukasus bjuder som vi vet på både natur och historia, för inte att tala om mat och vin. Men hur är det egentligen med staden själv? Jerevan, eller Yerevan med Y om du önskar att googla fram något på engelska?

– Hur ser min relation med Jerevan ut?

Jag besökte staden första gång i 2008. Det var en rundresa som jag gjorde i Kaukasus tillsammans med en kompis. Då stannade jag nio dagar i Armenien, varav fem i Jerevan. Sen dess har jag besökt staden ytterligare fyra gånger. Alla dessa gånger som färdledare för Världens Resors Kaukasusresa.

– Vad gillar jag med Jerevan?

Det är en rätt så lugn stad. En miljon invånare bor här, men det känns inte så. Gatorna är breda. Bilarna självklart många, men trafiken ändå rätt så civiliserat, förutom att det var här som jag år 2008 nästan hamnade under en gammal Lada.

Här finns ingen gamla stad, ingen old town. Den som vill mysa i gränder med vinrankor och flagnat målarfärg får åka annanstans. Sådant hyvlades nämligen bort när Jerevan år 1924 fick en ny stadsplan. Jerevan – en av Sovjetunionens mest moderna städer, och än i dag är Repulikplatsen en sevärdhet i sig.

Republikplatsen

Monumentala byggnader i rosa sten som kallas tuff. Stenen alltså. Det har gjort att även Jerevan av några kallas den rosa staden. Tuff är byggmaterial i hela stan, ja i hela landet, och byggnaderna kring Republikplatsen, antigen det är muséet, posten, hotell eller någon offentligt är absolut värt att se dagtid.

När du sen är tillbaka på kvällen är det inte vara vatten i Republikplatsens fontäner utan även ljus och klassisk musik. Jerevanborna promenerar och äter glass, och någon minuts promenad bort kan du sätta dig ner, ta en utomhusfika, en kopp kaffe eller lite armeniskt mousserande vin. 60 kroner flaskan.

Vernissage

Gillar du loppmarknader? Då är Jerevan staden för dig, det vill säga, om du är där antigen lördag eller söndag, och dagtid. Andra dagar finns enstaka försäljare av billiga souvenirer, men det är på helgerna att hundratals, ja kanske över tusen försäljare möts.

Vernissage är en social grej. En sak är att stå där att sälja. En annan sak att umgås, prata med sina vänner, sina grannar och självklart potentiella kunder.

Jag mötte en kille där. Han hade 10 000 julgranskulor hemma, berättade han. På vernisssage sålde han dem han inte behövde. Gamla sovjetiska, östtyska. Åtta kronor styck betalade jag för en glaskula i form av en apa. Goda sovjetiska 60-tal. Åtminstone när det gäller julgranskulor.

På marknaden har jag köpt vintage sprit. Armenisk brandy som sägs vara bland de bästa i världen. Det leder mig in på nästa sevärdhet.

Brandyfabriken

Ararat heter Armeniens mest kända brandy, eller cognac som de säger här. På en liten kulle ligger den och ett besök i Jerevan vore inte riktigt ett besök i Jerevan utan att svänga förbi här.

Om man dricker eller inte spelar mindre roll, fabriken, utställningarna och degustationsrummen är ändå värt ett besök. Dofterna. Historien. Det sägs att Winston Churchills favorit i dryckesväg var den armeniska brandyn. Att han fick obegränsade tillgånger efter möten med Stalin och de allierades seger i andra världskriget. Om det stämmer eller ej är svårt att veta, men att besöka Araratfabriken är enkelt. Om du vill vara med på en degustation, försök göra ett besök på eftermiddagen.

Frihetstorget

Frihetstorget. Även kallat Självständighetsplatsen eller Operatorget. Det är här demonstrationerna pågått, de gångarna folket sagt till. Det är även här operan ligger. Nationaloperan från 1933, en grå arkitekturgigant, men ändå så vacker.

När du besöker Jerevan, kolla om det går en föreställning. Två gånger har jag haft tur att besöka operan, senast med min grupp hösten 2016. För ungefär 150 kronor per person fick vi platser som i västra Europa kostat tusenlappen om inte två.

Annars är det här, kring operan, att uteserveringarna ligger i rad. Här dricks öl och vin, man röker vattenpipa och äter mat. Sittgrupperna är många och stora. Det är den yngre generationen som går här. De som vill se och de som vill synas.

Muséerna

Att lista upp alla museer i stad är sällan roligt. Jag har varit på några av dem. Olika konstmuseer, nationalmuseum, och allt sådant är väl och bra, fast kanske inte unikt. Det som är unikt är däremot följande två.

Tsitsernakaberd – minnesmärket över det armeniska folkmordet. Några kilometer utanför stan står denna sovjetiska obelisk. Utsikt över stan. Utsikt mot berget Ararat. Här finns även ett museum. Folkmordsmuseet – en del av en grotesk historia som fortfarande är aktuell, både för armenierna själva och i värden i stort.

Ett besök här är inte roligt, men det ger insikt i den armeniska frågan, om man får uttrycka sig så. Insikt i mentaliteten till ett folk i ett land med stängda gränser både mot öst, Azerbajdzjan, och mot väst, Turkiet. Det är kanske lite som att besöka Auschwitz, fast det är bara min gissning. Jag har aldrig velat åka till Auschwitz. Det som hände där har funnits länge i mitt medvetande ändå.

Matenadaran – manuskriptmuseet. Det låter kanske inte så sexigt, men det är just det det är. Tycker i alla fall jag, språkinteresserad som jag är. Det armeniska manuskriptmuseet bär liksom på grunden till den armeniska identiteten. Om folkmordsmuseet säger något om mentalitet och Armeniens förhållande till sina grannar idag, berättar manuskripterna om det armeniska folkets rötter, om bland annat religionen, kristendomen. Armenien är trots allt världens första kristna land.

Här kan du gå runt själv och titta på dokument från tusen år tillbaka och kanske ännu längre. Handskrifter, illustrationer. Böcker på den tiden var definitivt något annat än böcker idag.

Om du inte vill gå själv kan en guide visa dig. En tjej som pratar snabbt på engelska. Meningarna har hon lärt utantill och frågor hör liksom inte riktigt till den inövade repertoaren. Akustiken i hallarna är heller inte anpassat guideprat. I bland finns här även temporära utställningar, som i höstas, 2017, när museet visade upp böcker från den armeniska diasporan på Krim. Krim i Ryssland, som guiden med bestämt min förklarade.

Vad finns mer?

Jerevan är promenadernas stad. Breda gator och breda trottoarer. Affärer. Parker. Restauranger och uteserveringar. Kaskaden med Alexander Tamanyan-parken där vem som helst kan njuta av rosor och skulpturer. Tamanyan var för övrigt mannen bakom den sovjetiska moderna stadsplanen, och som gjort Jerevan till vad den är idag.

Nu har han en skulpturpark uppkallat efter sig, och bredvid ligger uteserveringarna i rad. Medan kvinnan och mannen i gatan gärna tar en selfie med Boteros feta skulpturer är det turisterna och företagsluncherna som ockuperar de omkringliggande borden. Här serveras importerat öl, som om den armeniska inte är tillräckligt god, och maten har jag käkat bättre annanstans.

 

Har du varit i Jerevan? Vad tyckte du? Kommentera gärna, jag läser dina synpunkter!