1) Två beväpnade polismän går framför mig. De tar selfies, skrattar och är glada. Vi befinner oss i fortet Derawar. Här finns över 1000 år av historia. Den begränsar sig dock av en guide som pekar i ruinhögen och säger att där låg ett fängelse. Tur att det finns böcker. Där kan jag läsa mig till all fakta. Fast ingen bok ger mig känslan av maskingevär och poliseskort. Den känslan får man uppleva på plats. I Derawar.

Det var sen kväll och jag åkte motorcykel. Plötsligt dök möbelaffärerna upp. De som enbart sålde rottingmöbler, och jag tycker rotting är snyggt. Dagen efter for jag tillbaka. Källare på källare med flätade stolar, soffor och bord. Lampskärmar och tidningsställ i staplar. Hit måste jag tillbaka. Men hur får jag dem hem? Det får jag ta reda på.

En man skriker något efter mig på urdu. Jag förstår inte språket men fattar innebörden. Här får man inte ta bilder! Det är näst sista kväll i Lahore. Jag står på en innegård i det område som kallas Red Light District. Skoaffärer, trummakare. Och sen de som arbetar med sex.

Barnarbete? Kanske det. Att barn hjälper till i verkstäder och affärer är kanske mer vanligt än ovanligt. Mannen i bakgrunden är min skräddare. Han och två andra vuxna män har fixat min morfars gamla rock. De har även sytt om två skjortor. Två killar, möjligtvis i yngre tonåren gör småarbeten. Stryker kläder, packar ner, springer ärenden. Här är en av dem, alltid med en leende.

Det är profeten Muhammeds födelsedag. Jag går förbi en port och lägger märke till dekorationen. OS i Moskva 1980. Hur hamnade porten här? Jag frågar mannen som bor här och som är till väster i bilden. Han verkar inte bry sig särskild och får bara mummel till svar. Tjejen till höger är hans dotter. Jag fick ta en bild.

Lahore – en miljonstad. Bilar, motorcyklar, åsnor, hästar och kameler. Rickshaws och människor som själva drar sina kärror. I trafiken är det därför viktigt att passa på sina gäss.

Eid Milad Un Nabi – det är igen profetens födelsedag och de som som har att dela med sig av sin rikdom, de gör det. I alla fall några. Utanför en affär delas det ut juicepaket och kex. Småsedlar kastas upp i luften. Det regnar pengar och barnen…, jag menar killarna, roffar åt sig.

Uch Sharif. Solen går ner vid denna helgedom. Bibi Jawindis mausoleum har stått här sen 1493. Det var året efter att Columbus upptäckte Amerika. Gravarna bredvid ligger där så unisont. Solbadar i eftermiddagsljuset. Brun, grå, gul, orange, varm lera.

Barnen på rosa gatan vinkar åt mig. De är glada. Det är fest. De har säkert fått godis. Pengar. Nu ser de dessutom en utlänning med kamera. Att bli fotograferad är ju lite kul och utlänningar finns är inte många av.

Jag bor hos en familj i Pakistan. Vi åker till kyrkogården. Där ska årsdagen för morfars död markeras. Sång, högtläsning från koranen och bön. Mat. Jag sitter på en matta med en främlings grav som ryggstöd. Här dukas det upp. Gravar blir avlastningsbord. Som man är det svårt att fotografera kvinnor i Pakistan. Därför är det relativt få kvinnor bland mina pakistanska porträtt. Fast när man väl känner dem och får en sorts relation, då får jag lov.