Vad gör man om dagarna? Sover till sent på morgonen. Frukost klockan 12. Det är ovanligt för att vara mig men Lahore tillåter det. En stad som till stor del lever sitt liv på kvällen och in i de små timmar.

Kommersen finns överallt. Små eller större stånd. Jeans för 20 kronor. Jag lämnar in ett par sandaler för lagning. Människor överallt. Anarkali-marknaden. Centralt i stan. Kläder, guld och glitter.

Jag kan gå hela dagarna i Lahore. Om jag inte tar rickshaw. De finns överallt. Samma med motorcyklarna. Trafiken är nog det skummaste med Lahore.

Det är intryck överallt. Ibland nästan för mycket. Sen blir jag hungrig. Gatumat. Vad med en samosa för 20 rupies. Det blir nästan 2 kronor. Nästan.

Sen fortsätter vandringen. Förbi koloniala hus. Affischers och smuts. Affärer med indisk import. Som om det pakistanska inte var tillräckligt. Köper tandkräm med örter och försäljaren bjuder på godis.

På ett gatuhörn finns en läkare. En traditionell sådan. Med örter, salver, krämer och gasbindor. Han plåstrar om mitt finger som jag skadade i Iran. Det var åtminstone mer än läkaren på Fittja vårdcentral gjorde.

Sen blir man lite hungrig igen. En man gör ladu pithi.

Stekt linspasta med rädissor och sås. 25 rupies. Alltså 2 kronor för en portion. Underbart gott!

Färden fortsätter. Jag köper lokala pinjenötter. De är däremot inte billiga. Ett pris av 300 kronor kilot. Men det är det värt!

Sen avkyld rispudding. Mjölk kokas i stora fat ute på trottoaren.

Jag älskar glass. Lahores bästa glassbar heter Chaman. Fyra smaker väljer jag. Mango, pistage, kaffe och cashew. Kanske inte naturliga färger alltid. Men absolut naturliga smaker.

Det är mörkt ute sen länge. Intrycken många. Dags att gå hem. Köper med en hamburgare och alkoholfri öl. Stadsvandring och streetfood. Det är vad Lahore handlar om!