Du vet när man känner sig som en riktig total idiot? När du önskar att klockan kunde ställas tillbaka, omså bara en enda minut, det lilla som skulle räcka för att ha det gjorda ogjort. Fast klockan, den tickar bara framåt, i takt med att du analyserar situationen. Och du blir bara dummare och dummare.

Jag behövde gå på toaletten. Det var i den lilla ökenbyn Mesr i Iran. Jag och mitt gäng hade precis ridit kamel och innan bussfärd tillbaka till vårt guesthouse gör vi en toalettstopp. Offentliga toaletter i Iran är ofta av helt okej standard. Ståtoaletter visst, men det finns oftast rännande vatten och tvål för ett helt års förbruk.

Just nu saknades det däremot el. Inga glödlampor funkade och det var totalmörkt. Eftersom det kan vara trevligt att låsa dörren när man är på toaletten gjorde jag det. Jag tog fram min mobil och på med mobilens ficklampa. Det blev ljus….

Nästa problem, var ska jag ställa mobilen. Här finns ingen hylla att ställa den i, och även om iranska toaletter är hyfsat resa, åtminstone jämfört med mycket annat jag sett i världen, så var jag inte direkt sugen på att lägga den på golvet och eftersom jag nu, smått nödig faktiskt behöver båda mina händer fria, så tar jag beslutet att hålla min några månaders gamla iPhone telefonen med munnen.

Ficklampan på, telefonen mellan tänderna och då händer det. Jag hör ljudet, känner hur det knastrar till. Ficklampan lyser fortfarande. Diverse svordomar flyr genom huvudet när jag inser att efter att ha balanserat på kamelrygg medan jag filmat och fotat, och där lyckats hålla min mobil intakt, så ska jag alltså på en mörk toalett mitt ute i ingenstans själv lyckas bita sönder den. Jag som även köpt silikonfodral och lagt en extra plastfilm över skärmen för att skydda mot repor.

Jag gör mitt toalettbestyr, tvättar händerna, kommer ut och inspekterar eländet. Från den punkt där min ena tand mötte skärmen går de ut som solstrålar, små tunna linjer, sprickor i min nya fina skärm. Jag som aldrig förut lyckats ha sönder en mobil, så ska jag alltså nu klara att tugga den ihjäl. Hur dum får man egentligen vara?

Pricken över i-et? En vecka senare. Jag har blivit någorlunda van med tanken på en sprucken mobil, att sådant kan hända mig, att man ändå kan titta på skärmen och att jag själv fattade ett totalidiotiskt beslut. Hur hårt biter jag egentligen?

Jag har tidigare lossnat på silikonfodralet och det gör jag även nu. Inte för annat så för att kolla upp skadan, få bada lite i ens egen idioti. Jag tänker ta bort plastfilmen bara för att kolla hur läget ser ut under där. Är det plastfilmen från den där marknaden i Moskva som gör att hela skärmen hålls på plats. Kan det skada telefonen om den gamla skärmen sitter kvar, jag tycker jag ser glassplintar börja lossna. Däremot får jag inte loss filmen. Något är konstigt…

Istället för att försöka pilla bort filmen från skärmen tar jag ett stadigare tag. Någon halvmillimeter ner från skärmens yta lyckas min nagel komma in och mellan mobilen och den plastfilm som de fästade på telefonen där i Moskva och som jag inte hade någon aning om var så tjock. Plötsligt finns där en strimma hopp, jag lyfter sakta på plastfilmen som tydligen är mer än bara film utan som en extraskärm i sig, och hela skärmen, med sprickor och allt finns plötsligt i min höger hand. Själva telefonen, utan en enda varken spricka eller repa i min vänster. Här har jag alltså gått i en vecka och trott…. En glädje sprids genom kroppen. Samtidigt som jag tänker: hur dum får man egentligen vara?