Jag drar min kompis med till Fredagsmoskén. Nästan bokstavligen drar… Det vill säga, moskén såg jag förra året och jag struntar egentligen i den. Nära finns däremot synagogan. Idag är det dit jag vill.

Just då vet jag inte mer om synagogan än att den finns ditplacerad på en kart-app jag har. Någon har ritat in den och det gamla judiska kvarteret. Iran har en judisk minoritet, något kanske inte alla vet, landet som ju annars är ärkefiende med Israel. De flesta städer har en synagoga eller två, och så även Esfahan.

Den runt hundraåriga Mullah Jacob-synagogan ligger lite nordost för fredagsmoskén, i distriktet Jayabra. Tomma sandgrå gator såhär mitt på dagen. Solljuset är starkt och obehagligt. Det är inte mycket folk i den gamla judiska stadsdelen. En man syr madrasser på gatan. Det byggs och rekonstrueras. Men annars rätt så tomt.

Madrasser görs på gatan i det judiska kvarteret i Esfahan

Sen hittar jag synagogan, och en grupp kvinnor är på väg in. Någon grupp tydligen. Inte turister, jag blev inte riktigt klok på dem. En kvinna frågar om jag kan franska. Mycket lite, svarar jag. Sen börjar de leta fram pengar. Vi sitter alla ner. Jag får inte fotografera. Min slutsats blir att här ska man betala rätt mycket pengar för att på franska lyssna om något som jag ändå inte får fota, inte ens som minnesanteckning. Det här kommer dessutom ta tid.

Jag gör mig redo för att gå därifrån, Ursäktar mig lite till den man som tycks vara lite allt i allo, och som då även han ursäktar sig lite på de engelska glosor han kan. Han är någon form för guide. Säger han i alla fall. Plötsligt får jag tillstånd att ta några bilder. Jag får även gå till innegården och ner i en källare. En gravkammare, fast det ordet låter så makabert. Snarare gravar, dekorerat kakel, ljus. Här ligger några av de äldsta. De en gång viktigaste i Esfahans judiska församling. Även Mullah Jacob själv. Guiden får en peng – till underhållet av synagogan självklart som han påpekar, och jag får hans namn och telefonnummer.

Inne i själva synagogan

Förra året besökte jag Iran under Ashura. En religiös ceremoni till minne om Imam Hussain som dog i slaget vid Karbala år 680 och som, korrigera mig om jag har fel, kan sägas är grunden för att Islam splittrades i en sunni- och en shiadel. Iran är som känd shia och kommer inte alltid överens med sina arabiska grannar i mellanönstern som dessutom oftast är sunni. Mer om den skillnaden en annan gång, men varför nämner jag det här nu? Av den enkla anledning att några meter från synagogan arbetar en smed. Han gör dekorationer till Ashura. Och vad heter smeden, annat än Hussain.

Hussain i hans verkstad

Jag blir inbjuden till hans verkstad. Här smids ställningar med drakhuvuden, små bjällror, här görs ingraveringar, konst som har med en martyrs minne att göra, en man som dog för drygt 1300 år sedan och som under månaden muharram, Iran har andra månader än vi, minns, och minns, och minns. Folk går klädda i svart för hans skuld, män piskar sina ryggar. Det vill säga några män.

Iran är annars som vilket som helst samhälle. Det finns de som avskyr eller struntar i både Hussain och allt som har med religion att göra. Och det finns de som har just shiaislam, Hussain och Karbala som kanske in främste identitetsmarkör. Vänligheten mot utlänningar, åtminstone västerländska turister är ändå den samma, eller kanske ännu mer påtaglig hos smedar med gamla imam-namn. Om man inte vet något om Iran eller iranier förväntar man sig kanske inte samma gästfrihet här. Men oj vad den finns. I Iran kan jag stort sett knacka på vilken som helst dörr och gå in. Det gör jag inte hemma i Sverige.