Livet på hotell är något särskild. Människor från olika nationer, särskild europeiska, möts och det går ibland sådär. Engelsmän, holländare, fransmän och jag. Alla ska vi äta frukost prick klockan sju. En fransk kvinna skickar hellre sin man till buffébordet. Det blir enklare så, om än inte för mannen.

Ägg, sylt, varma rätter. Kaffet tar slut. Mjölken. Holländarna får inte sitta tillsammans. Vid mitt internationella bord sitter ett franskt par som inte säger något. En hollänsk kvinna säger dock oerhört mycket. Artig, trevlig. Det har kommit in en ny ladning mat från köket. 

Men nu luktar det bränt i hela rummet. Hålla för näsan? Någon har justerat brödrosten. Svarta skivor kommer ut. Någon har tappat tomat på golvet. Och tydligen trampat i det. Någon har fått stekt ägg. Men hur? Det finns ju inte på buffén…

Höga röster. Halvtomma eller halvfulla tallrikar städas undan. Vilken kakofoni. Såhär ska man börja sin dag. Det kvarstår bara att någon börjar sloss. Tur ändå att både britter, fransmän och holländare stod på samma sida i andra världskriget. Och här är inga tyskar just idag. Annars hade nog iranska frukostkriget för allvar brutit ut.

Resan går till Firuzabad. Efter frukost alltså. En bro från Sasanidernas tid vittnar om historiens gång. 1800 år tillbaka i tiden.

Några ungdommar, killar förstås, det här är ju Iran, badar vid en källa. Det är varmt i luften. Ett bad vore något. De vinkar till oss turister uppe på höjden vid det gamla slottet.

Slottet. Palatset. Det tillhörde en Sasanidkung. Arkitekturen. Det var här kupolen kom till. Den som senare fanns i var och varenda europeisk storkyrka. Här ser vi prototypen. Det ger en viss kontext.

På vägen tillbaka från vår dagsutflykt till detta palats utanför staden Firuzabad stannar vi vid en damm. Utflyktsmål för iranska familjer. Det är ju fredag och helgdag.

Iranier fotograferar gärna. De gör vi turister också. En mamma med sitt sex månaders gamla barn. Pappan är på besök. Annars jobbar han i Dubai.

 Tillbaka i Shiraz. Vila på kvällen. 

Nästa morgon. Efter ett nytt blitzkrig vid frukost möts vi redan 07:45. Den rosa mosken, Nasir Ol Molk står på programmet. Ljuset kommer in genom de färgade fönstren på morgonen. Det är nu alla turister kommer. Tyst, förutom klickandet från hundra kameror.

En dryg timme med buss tar det till Persepolis. 2500 år tillbaka i tid. Det är svårt att föreställa sig. Akameniderna. Kungarna. Nyårsfirandet – deras stora högtid. 

 Människan blir liten här. Pelarna stora och himlen blå. Vi gör en guidad tur. Sen lite ledigt. Jag har varit här förut. Det här är fjärde gången. Fast det är mäktigt ändå.

Nästan ännu mäktigare är Naqsh e Rustam, kungarnas nekropolis. Se hur liten människan blir jämfört med korsen inhugna i berget. Och där inne finns rummen med sarkofagerna. Nu tomma efter så många år.

Vi åker tillbaka till Shiraz. Jag går en sväng till basaren. Tar några enstaka kort men är rätt trött. Iran är så många intryck. Det ska bli gott att bara sova. En alkoholfri öl med persikosmak. Popcorn med ost. Sen sover jag. Imorgon blir en ny frukost.