Vi har ankommit Iran, det vill säga Tabriz, landets femte största stad. Vår rundresa börjar här. I Iran ska jag vara de närmsta tre veckorna.

Vi landade och fick visum vid ankomst. Ansökan gjort på nät innan. En timme från det att planet landade tills vi satt i bussen på väg till vårt hotell, jag, min grupp på åtta personer och vår chaufför. Vår lokalguide skulle komma senare, flygförseningar. Mitt i natten.

Nästa morgon. Fredag 6 oktober. Internet fungerar sådär. Jag använder VPN-klient för att få tillgång till blockerade sidor. Facebook till exempel. Att kringgå regler är snarare regel än undantag. Efter sen frukost börjar dagen. Tabriz har vaknat för länge sen. Vi behövde lite extra vila.

 

Kandovan är namnet på en liten ort 90 minuter med bil från Tabriz. Vi börjar vår fredag där. Människor har grävt ur berget. Gjort hålor eller ska jag säga grottor. Dessa funkar numera som vilka hus som helst. Indragen el. Fast hur det är med vattnet vet jag inte. 

Staden lever på turism. Och valnötter. Omgivningen ekar av slag med käppar mot valnötsträden. Det är alltså så man gör. Slänger föremål upp i grenarna så att nötter ramlar ner. Och det funkar. Det regnar valnötter som män och kvinnor sen sitter och skalar på sina gårdar och på trottoaren. Annars säljs souvenirer av olika slag. Halsdukar och örter.

 

Eftermiddagen spenderar vi i själva Tabriz. Besök i den blå mosken. Lär oss om skillnaden mellan sunni- och shiaislam. För de flesta av oss blir det en tidig kväll. Vi är trötta. 

 

Jag sover skönt. Rummet är varmt men det gör inget. Jag är mycket trött. Vaknar dock innan 7. Det är frukostdags och 08:30 är vi redan på väg. Det har blivit lördag och basaren öppnar klockan 09:00. Alla resväskor klara. 

Vi går en liten timme runt i basaren i Tabriz. Affärerna öppnar en efter en. En egen gata med skor. Av djurfett görs stearinljus. Saffran och gurkmeja. Te från Ceylon och te från Irans egna kustområder här i norr. För tre kronor köper jag en lokal torrschampoo. Undrar hur mitt hår kommer se ut efter den!

Sen fortsätter vi. Dags till lunch ankommer vi Ardebil. Sheik Safis helgedom. Unesco-arv. Men först mat. Iransk fastfood när den är som bäst. Som en kantin. Du pekar, du får, du betalar och du äter. Mycket gott! Därefter helgedomen. Några enstaka inhemska turister är här. När vi lämnar kommer en grupp tyskar.

Vägen fortsätter. I vår minibuss antecknar jag. Minaretfabriken, samovarfördäljaren, snön på bergen, molnen under oss när vi själva är på 1400 meters höjd och tittar ut mot havet som vi inte ser på grund av just dem – molnen.

Det jag anteckar får sen bli en reseberättelse. Just nu får jag begränsa mig. Jag bloggar men har även ett jobb att göra. Som reseledare. Vi ankommer Astara. Det är mörkt i staden vid Kaspiska havet. Vi får se mer imorgon. Jag äter stekt öring. Knaprigt skinn. Saftig inuti, med lokal citron och lite potatis. Internet fungerar bättre men klockan är mycket. Nu ska jag sova. Imorgon väntar nya äventyr.