Den svarta mercedesen har fått vingar och tror den är en fågel som ska lära sig flyga. Så känns det åtminstone när jag sent om kvällen sitter i baksätet på den låtsastaxi som susar iväg från Tbilisis flygplats och mot mitt hotell.

Chauffören, en man på kanske 75 år trodde han skulle få 50 lari (165 kronor, 1 georgisk lari motsvarar 3,30 kronor), men icke. De vanliga taxibilarna erbjuder resan för 40 och på nätet kan man läsa att det ska kosta 25. Den äldre mannen gick då ner till 30 och jag accepterade.

Nu rusar vi fram. Han kolliderar nästan med en cyklist när vi väl kommit in i stan och vräker därför ur sig könsord och svordomar på ryska. Samtliga med någon könslig eller sexuell innebörd, som pederast, mammaknullare, kuksugare och så vidare. Om han svär på ryska därför att jag ska förstå, eller därför att ryska svordomar är mer effektfulla än georgiska kan jag inte svara på.

När vi väl kommer fram till hotellet vill han ha 5 lari mer än det avtalade priset. Han var ju trots allt tvungen att betala för flygplatsparkeringen. Svordomar undviker jag, men högröstad kan jag bli. Och det blir jag nu. Han får sina avtalade 30.

På morgonen 11. september äter jag hotellfrukost. Sen skriver jag. En färdledare har mycket att skriva, mycket att läsa. Många kvitton i rätt kuvert. Några mail till olika folk i Azerbajdzjan. Vår grupp ska besöka Nobelhuset i Baku om en dryg vecka. Jag måste avtala tid. Jag försöker även få ett fototillstånd i ett gammalt palats. Då måste det skickas mail. Fast jag tror inte jag kommer lyckas med tillståndet.

Efter några timmar på hotellrummet går jag ut. Lämnar skjortor och underkläder till tvätt. Strumpor har jag köpt nya så det räcker. I Kazakstan. Att tvätta ett par gamla strumpor kostar 10 kronor. Att köpa ett par nya kostar två.

Jag hittar min gamla restaurang. Här var jag första gång 2008. Då åt jag och min kompis Øyvind en förstklassig måltid med vin för 60 kronor. Vet inte varför jag minns det, men jag brukar minnas vad saker kostar. Kanske för att jag i vissa avseenden är lite snål?Nu kostade soppa, bröd och ett glas hemmagjord vin 40 kronor. Ja ja, även Sverige har blivit dyrare.

Annars går jag runt i Tbilisis gator. Det grävs mycket, precis som i Almaty där jag just varit. Man säger att det är på grund av valet i oktober. Politikerna vill visa att det händer saker. I mitt hemland Norge är det också val. Idag. Jag röstade på ambassaden innan jag åkte iväg.

Vd den torrlagda bron är det loppmarknad. Idag som varje dag. Mer eller mindre professionella försäljare står sida vid sida och erbjuder mynt och tekoppar, kikare och tavlor och bildelar som jag inte vet namnen på. Pälsar på olika kattdjur. Dock ser jag inget hundfett på flaska som jag såg i Kazakstan. Stackars hundar. Och vad använder man egentligen deras fett till?

En georgisk flaska brandy från 1968 till salu för 150 lari. Det är nästan 500 kronor. Å ena sidan blir jag lite sugen. Å andra sidan är 150 lari mycket pengar. För två år sedan köpte jag en armenisk flaska för under hälften. Det är kanske turistboomen, om det nu finns en sådan här, som gör att priserna går upp? Eller så är det mitt blonda hår och kamera runt nacken som inte är till min fördel när pris ska bestämmas.

En annan kvinna säljer en annan brandy. 130 vill hon ha, men nej, även det är för mycket. Jag måste jämföra. Vad kostar en halvliter på systemet i Sverige. Hur dyrt är det egentligen? En äldre man säljer böcker om sovjetisk konst och arkitektur. 35 lari. Det är 100 kronor per styck. Fina böcker, men nej, inte så fina, utan böcker som är roliga att ha för min egen del, men som jag egentligen inte behöver. Alls.

Annars är Tbilisi som Tbilisi brukar vara. Maten är den bästa. Trafiken är horribel. På marknaden kan jag prata med folk. Georgier pratar gärna och det tycker jag är trevligt.

I kanske en timme till går jag runt utan något särskild mål. Som alla andra år går jag förbi det gamla hotellet där norska författaren Knut Hamsun en gång bodde. Det är nu vanligt hyreshus och jag fotar trappan. Jag fotar trappan varje år. Jag gör ju denna resa varje år.

Hotellet där jag bor ligger lite ovanför stan. Utsikten är vacker men att ta sig hit kan framkalla hjärtinfarkt. Jag tror nog att mitt hjärta håller ett tag till, men jag blir svettig. Tillbaka i mitt rum dricker jag en kall borjomi. Det salta mineralvatten som ska ha varit både Lenins och Stalins favorit. Något har jag tydligen gemensamt med kommunismens största predikare och diktatorer.

Min tvätt kommer tillbaka. Jag äter middag på hotellet. Orkar inte gå ner till stan. Det var det där med hjärtat. Dessutom vill jag spara tid. Jag har en morgondag att planera. En intervju med ett annat reseföretag att förbereda mig till. Ett företag i England som har en resa planerat för nästa maj. Jag återkommer om det.

Sen är det privata resor. Min pojkvän vill att jag ska fira nyår med honom i Rio. Så jag köper en biljett. Nyår i Rio och sen hela januari i Brasilien. Julen firar jag däremot hemma i Sverige.

Lägger mig tidigt. Eller nja, klockan 23. Vaknar. Det är morgon den 12 september. Min georgiska lokalguide har blivit inlagt på sjukhus. Vi skulle ses ikväll. Vad händer nu? Vet inte ännu, men det löser sig. Det måste det göra. I natt kommer nämligen gruppen på 18 personer. Det löser sig alltid.

Nu ska jag packa och byta hotell. Till det hotell där gruppen också ska bo. Beställa en taxi. Hoppas det inte blir en svart mercedes med vingar.