Astana är inte min favoritstad. Jag var här första gång för ett år sedan. Då som reseledare, och även nu är jag här i jobb. Samma som då.

Kazakstans huvudstad är 20 år gammal. Själva staden är förstås äldre, men först år 1997 blev denna stad, som då hade ett annat namn, Akmola, landets huvudstad. Namnet Astana betyder just huvudstad på kazakiska.

Bredvid den tidigare staden byggdes upp en ny superstad, ritad av internationella arkitekter och stadsplanerare. Det skulle bli stort och ståtligt, vilket det kanske även blev. Arbetskraften som utförde arbetet var nog aningen billigare än arkitektarvodena. Kollar man närmare håller marmorn på att ramla av.

Nu är jag här igen. Den här gången med tåg från Moskva och på morgonen den 4 september ankom vi. Tittar på ett lok som producerats i Sverige på 1920-talet och betalats med guld av bolshevik-regimen. Det hade de troligen konfiskerat tillräckligt av.

Vi beger oss till hotellet. Frukosten blir snabb. Vår stadsrundtur ska börja om en knapp timme och jag är inte nöjd med den lokala arrangören som tydligen inte tänkt särskild mycket till i sitt planerande. Jag försöker ändra vår tid, men det går inte. 50 minuter till frukost och dusch efter tre nätter på tåg. Det är det enda alternativet.

Den lokala arrangören har även ändrat lite programpunkter. Jag får serverat några ursäkter om köer och borgmästarinbjudningar som jag vet bara är strunt. Jag får lösa det här på annat sätt. Vi har ett program att förhålla oss till och jag vill gärna att mina resenärer får det de betalat för. Att de får sett det bästa av Astana.

Nu tar vi däremot det första först och följer med på rundvandring inuti Pyramiden.

Ett fredsbygge där olika grejer symboliserar olika saker, blommor och duvor och allt det vanliga. Konferenscenter för religiösa ledare. Ett av många skrytbyggen där jag undrar när nästa marmorplatta ska lossna. Jag är kanske för negativ. Eller sarkastisk?

Vi fortsätter. Moskébesök och shoppingmall. Bayterek-tornet för fotostopp. Växla pengar. Sådana elementära saker är egentligen nästan viktigare än muséer.

Äntligen. Incheck på hotellet, tre timmars lunch, vila och dusch. Sen tar vi bussen till Expo.

Expo 2017 hålls nämligen just nu i Astana. Det är en specialiserad expo där framtidens energi är temat. Drygt 100 länder visar upp sina framsteg, sin progression, hur parlamentet går på solenergi och hur blåkol är bättre än brunkol och hur man använder vind och vatten för att skapa elektricitet.

Det säljs souvenirer och länders turistorganisationer finns representerade. Några länder har egna restauranger. Turkmenistan visar upp handdukar från bomullsproduktionen och Pakistan säljer saltlampor. Kazakiska familjer med barnvagnar är så många att det finns egna barnvagnshissar. Sympatiskt egentligen.

Det finns mycket att lära för den som är intresserad och ankommer med anteckningsbok och ett öppet sinne. Att köpa biljetter över nätet i förväg var dock ett misstag jag gjorde. 1500 kronor för 14 biljetter som aldrig kom. Att sedan med bookningnummer lösa gåtan väl på plats tog sin lilla tid. Det gick till slut ska sägas.

Efter tre timmar med rymdfarkoster, akrobatik och barnvagnar var det dags att åka tillbaka till hotellet. De som ville stanna kvar fick göra det. Kollektivtransporten är åtminstone billig och funkar bra. Folk är vänliga, hjälpsamma, men få pratar engelska.

Nästa dag. Det är 5 september. Jag fick ändrade tidsplaner kvällen innan, men avvisade dem. ”Säg till gruppen att vi börjar en timme tidigare”. ”Glöm det”, svarade jag. Ungefär så, fast självklart på ett trevligare sätt. Därför började dagen till ursprunglig tid, kl 10.00. Skönt att äntligen sova ut.

Dagen bjöd på utflykt till Sovjetunionens enda Gulag, arbets- och fängelseläger för kvinnor. Fiender av folket som det så fint het, vem nu än folket var. Att bli klok på världens djävulskap är inte lätt. En video uppmanar till att det här får aldrig hända igen. Fast vi vet ju att det händer.

Efteråt lunch och sen nationalmuseum. Vi åker upp i Beyterek-tornet. Jag betalar för resenärerna, trots att det var den lokala arrangören som egentligen skulle det. Gårdagens ursäkter som timmeslånga köar stämde självklart inte. Kön var kanske tre minuter.

Det är ibland svårt att lita på lokala guider. De har av någon anledning fått en oförklarlig instruktion som man bara vet inte stämmer. Sen gäller det att lösa situationerna.

Dagen avslutas. Jag köper bröd, smör och kaviar på affären och äter kvällsmat på mitt rum. I närheten av hotellet finns restauranger och kaféer, men de är tomma. Det är det som är så konstigt med Astana. En miljonstad som ibland känns nästan tom.

6 september. Jag har ätit frukost och en timme kvar till check-out. Några av gruppen har åkt tillbaka till expo för några sista timmar där. Andra använder hotellets simbassäng. Jag sitter och skriver när städaren plötsligt kommer in i mitt rum utan att knacka först. Igår satt jag på toan. Att säga till i receptionen efteråt funkade tydligen inte.

Nu ska jag ta en dusch och packa om. Vad jag sen hittar på vet jag inte riktigt. Har inte hunnit tänka på det. Kanske ta lokalbussen till en del av stan där jag ännu inte varit. Kanske bara läsa i en bok. Att ha några timmar för sig själv är ändå lyx. I natt åker vi tåget till Almaty.