Att följa och sluta följa på Instagram. Irritation! Fulspel? Fast vad är i så fall spelet och hur fungerar reglerna? Vi har kanske alla våra egna.

Först lite om hur jag använder Instagram. Mitt konto är inte världens största, men med drygt 2500 följare är jag inte världens minsta instagrammare heller. Jag har inriktat mig på resor som jag gör privat och som reseledare, och medan jag skriver min blogg på svenska kompletterar jag med Instagram på engelska. Huvudsyftet är att se de resmål som jag själv ska besöka genom någon annans ögon, eller snarare kameraobjektiv. Det kan ge inspiration och nya idéer, och det hjälper mig att planera min resa, oavsett om den är privat eller i jobb. Instagram måste skapa ett värde för mig. Åtminstone är det så jag vill ha det i teorin.

I praxis funkar det däremot annorlunda. För ett tag sedan följde jag 3300 personer. Jag fick skrolla länge för att se något riktigt intressant. Sen hämtade jag motorsågen och nu följer jag ungefär 1500 personer. Jag började alltså avfölja.

Ett exempel: Jag ska ut på resa och söker hashtags som är relevanta för resmålet. Jag följer personer som åkt dit. Personer som bor där. De som fotograferar annat än bara översiktsbilder över Röda torget, om det nu är Moskva jag ska resa till (vilket jag ska om några dagar). Eller som åtminstone fotograferar Röda torget ur en vinkel som jag själv inte har tänkt på. Men sen händer det:

Var tionde bild blir plötsligt en närbild på en kaffe med skummad mjölk där en barista har ritat en nallebjörn eller en blomma. Fotografens barn börjar dyka upp lite här och var. Det händer särskild efter semester. De spännande destinationsbildernas tid är förbi och den tråkiga vardagen inhämtar oss. Då har dagens reseglädje reducerats till ett 40-kronorskaffe. Inte för att kaffe är att förakta, men det skräpar ner mitt instagramflöde om de blir för många. Jag avföljer.

Nästa anledning till att jag slutar följa dig har jag redan nämnt. Det är barnen. Jag förstår alla som reser med barn. Då skapar ett instagramflöde där även de små är med trovärdighet. Det är en nisch som jag vet många följer. (Hur och i vilken utsträckning en bör publicera bilder på egna barn är dock en annan fråga och den tar jag inte upp här.) Men blir det mest egna barn, då avföljer jag. Att resa med barn är rätt så långt ifrån min vardag. Fast det kanske blir barn i framtiden, vem vet? I så fall kommer jag kanske följa då.

Sen var det selfin. En bild på fotografen är trevligt tycket jag. Jag vill gärna ha ett ansikte på de instagramkontona jag följer. Lära känna lite av personen bakom. Jag kan ta mig själv som exempel, vem skulle vilja följa en färdledares instagramkonto om man inte vet vem färdledaren är eller hur hen ser ut. Men då gäller ändå moderation. Tycker jag. Ett ansikte alltså, någon gång ibland. Men när nästan varje bild illustrerar den lyckliga fotografen. I enbart lyckliga situationer. Med världens utsikt framför sig, i yogaposition när solen går upp, med ett glas cava i handen… Då blir jag lite illamående. Jag är kanske bitter och olycklig medan världen omkring är en dans på törnfria parfymdoftande rosor? Du förtjänar verkligen ett lyckligt liv. Men det är faktiskt inte ditt liv jag är intresserad av att se. Jag vill se resmålet, och ursäkta mig, du står faktiskt i vägen för utsikten.

Selfie i kajak på Adventfjorden, Svalbard. Inte för många av dessa, tack…

Jag följer en del internationelle resebloggare. De kan ha hur många följare som helst. Men plötsligt försöker de sälja något. Gärna en eller annan onlinekurs som berättar att jag kan bli lika duktig som dem på att fotografera, skriva, eller leva livet på en strand med pengar i fickan som kommer ifrån några timmars digitalt nomadande varje förmiddag. Jag förstår att du försöker sälja drömmen. Fast du har ju tydligen inte samma dröm som mig. Nej tack, då avföljer jag heller. Jag tror inte på din dröm. Och inte på din kurs heller.

Några sista stalltips för avföljning: Kloka ord! Citat från författare, frihetshjältar eller bara rent upphittat tramps som ”Idag är en ny dag, glöm inte att njuta.” Dessa ord är inget citat utan något som jag kletat ihop just nu och det tog mig fyra sekunder. Och hur många har skrivit det samma innan mig? Säkert miljoner! Så nej, om jag vill ha kloka ord läser jag en roman. På Instagram innebär det avföljning.

Lägger du upp tio bilder i timmen, eller sju bilder på samma solnedgång innebär det också att du rätt så snart hamnar utanför mitt flöde. För det är väl egentligen inget annat än spam?

Och slutligen då? Jo, något så enkelt som dåliga foton. Du kanske har haft bilder från några jättespännande destinationer, lyckats perfekt med timingen och jag har börjat följa dig. Men sen kommer den där stadsbilden i fullt dagsljus eller stranden i motljus. För inte att tala om den suddiga matbilden eftersom mobilobjektiven fortfarande inte riktigt klarar av inomhusdunkel. Varför ska jag titta på dessa bilder? Jag känner dig knappast och vill inte veta vad du har ätit till middag. För mycket sådant: avföljning.

Nu ska jag gå in på Instagram. Kanske lägga upp en bild från senaste Svalbardresa. Se om jag hittar några aktiva Moskvafotografer. Jag åker ju trots allt dit snart. Men hittar jag en kaffe i mitt flöde, då avföljer jag!