Klockan är 09:00 tisdag morgon och vi blir hämtade. Carina kommer från Österrike och hon har med sig grönlandshunden Milan. Carina är vår guide denna förmiddag där vi i tre timmar ska leta fossiler.

Egentligen behövs ingen guide, men det är praktiskt. Guider på Svalbard har vapen, och vapen måste man ha om man vill bege sig utanför Longyearbyen och Barentsburg. Nu är vi bara några kilometer utanför norska Longyearbyen, men även här är det geväret som gäller. För dryga 20 år sedan blev en tjej dödad här. Hon hade inte gevär och isbjörnen såg henne antagligen som en säl med kläder och två fötter. Det ska inte hända med oss.

Vi kör så långt vägen går. Sen promenerar vi kanske 30 minuter. Milan följer med, får hundgodis och blir allas kompis. Myshund. Hon är dessutom dräktig så snart blir det valpar. Blanding mellan grönlandshund och husky. Fast nog om det. Det är i moränlandskapet nedanför Longyearbreen, eller glaciären om du vill, att vi ska leta. Här finns kvarlevor från den skog som fanns här för sådär 50 miljoner år sedan. Svabard låg närmare ekvator då. Tänk att här, i permafrostöknen, bland grus och sten, en gång i tiden fanns en skog, en djungel, med djur och växter av alla slag, tänk den grönskan och tänk vilken kontrast till idag.

Vi har jackor på oss, handskar, mössor. Jag fryser på fötterna eftersom mitt resefölje på morgonen hade packat ner mina yllestrumpor. Efter fossiljakten bär det till flygplatsen nämligen, det här är sista Svalbarddagen. Resväskan står på hotellet och väntar.

Det vi hittar av gamla lövrester får vi ta med oss hem. Frågan är alltså inte om vi hittar, utan det vi hittar. Här finns tillräckligt för alla. Vi är ett litet gäng. Ett par från Australien, och fyra norska pensionärer. Carina tar fram kex och termos med kaffe. Norrmännen börjar med kaffet. Jag har däremot inte betalat 450 kronor för tre timmars kaffedrickande. Carina visar mig var jag kan gå, vad för stenar jag ska se efter och det tar inte lång tid innan jag hittar några exemplar. Jag hugger i stenen och ett litet fragment träffar mitt kind. Jag frågar efter skyddsglasögon, men det finns inte. Kanske jag var för ivrig. Vanligtvis brukar man inte hugga så hårt.

Ungefär en timme är vi där. Letar, vänder upp och ner, inte på varje sten utan på slumpvis sten i lagom storlek. Försöker lära känna stenens struktur. Är det så att man gör det perfekta hugg, stenen delas i tu, och där inne hittar man den vackraste snäcka, det mest perfekta blad? Inte direkt, eller så var det jag som inte lyckades eller inte lärde mig tekniken. Kul var det ändå. Att bli lite som barn igen, för som barn letade jag en del fossiler. Det var i Norge, på fastlandet, men jag säger inte mer om det.

Tillbaka på hotellet och på väg mot flygplatsen. Resväskan väger 30 kilo och vi får packa om. Vem hade trott att vi kom att ha 13 kilo sten extra i bagaget? Ja i och för sig hade jag trott det, men men. Flygbyte i Tromsö. Nytt byte i Oslo. Landar på Arlanda sent på kvällen. Svalbardäventyren är över för den här gången. Fler texter som Svalbard kommer så småningom. Nu har jag däremot andra äventyr att fokusera på. Om mindre än en vecka är jag igen på resande fot. Innan dess ska jag ha hunnit rätt mycket. Men först ska jag gå igenom alla Svalbardbilder. Minnen. Och fossiler.