Fast dagen började i Ravenna. Ingen utpräglad vacker stad direkt. Ravenna gör sig bättre på insidan, alltså inuti de kyrkor som nu är en del av Unescos världsarv.

Jag besökte en av dem imorse. Vi var ensamma där. Ingen annan. Inte ens en turist, utan bara vi.  Bilder kommer sen men här snackar vi om konst tusen år äldre än alla dessa skulpturer i Florens och Vatikanen. Inget ont om dem, men Ravenna är staden för mig. 

Målningar som den här under, en gubbe som dricker vin med bind för ögonen är också något jag upptäckte i Ravenna. Eller är det giftglaset han tömmer? Nej det var väl gamla Grekland det, inte Italien.

Tåget till Bologna går 11:55. Tur att Ravenna är en liten stad. Jag vet dock att jag måste tillbaka. Dels för all mosaik jag inte hann se. Dels för maten.

Försenad tåg ger ett visst stress. Jag har ju trots allt en anslutning. 14 minuter är den på. Tåget är 10 minuter försenad. Bologna är en knutpunkt för italienska järnvägarna. Hinner vi?

Två spår. Samma platform. Historiens snabbaste tågbyte. Sju sekunder på bolognesisk mark och sen är det Venedig nästa. Två timmar senare är jag framme.

Att kliva ut från tågstationen i Venedig är något särskild. Kupoler, privata palats från hundratals år tillbaka och en tiggande kvinna med barn på armen är det som möter mig. Haft när det gäller tiggandet i Italien behöver inga turister avskräckas. Det är mycket mer i Sverige.

Är det så att man hatar eller älskar Venedig? Jag är benägen att svara ja. Mycket kluven beger jag mig mot hotellet. Älskar, för att det känns som att gå i teaterkulissor. Vykortsmotiven avlöser varandra. Fotografens våta dröm utspelar sig framför ögonen. Hata, för att jag inte är den enda som upptäckt vilken stad det här egentligen är. En stad i en liga där bara den spelar. Eller så vill jag bara mörda, för att det även är augusti, varmt och jag blir till en myra i en myrstack i de trånga gatorna och längs kanalerna.

Jag sitter därför med en öl på en happy hour. Inte för att släcka sorgen i alkohol, utan för att komma undan selfiepinnarna och barnvagnarna. Barnvagnar på Venedigs gatustenar och broar! Vad tänker foräldrar egentligen?!?!

Ölen är det inget fel på. Ofiltrerad mörk öl på flaska. Inte det man förknippar med happy hour direkt. Och för 4€… Jag är säker på att restaurangen försöker lura mig. Klurar ut motargument och protester medan jag väntar på att notan ska komma. Men där kommer den. Helt exakt, med 12% service som tillkommer, fast det visste jag redan.

Sen middag. En pastarätt för 15-20€ är kanske inte billigt. Särskild när kuvertavgift på 3,50€ per person tillkommer. Men, när maten smakar precis som den ska, när man säger till servitören att något liknande skulle jag vilja göra själv hemma, och servitören i princip återberättar hela receptet, då får jag valuta för pengarna. Och valuta för pengarna, det gillar jag.

Från lite stressade mord i Venedig-känslor till en glad och mätt resebloggare och turist. Jag ser fram emot min heldag i Venedig lördag.