De gröna bladen döljer Suntaks gamla kyrka rätt väl. Detta trots att kyrkan ligger på en liten upphöjning i terrängen. Suntak nya kyrka från 1902 har min mamma, morbror och jag åkt förbi. Det är den gamla vi ska till. Nu står bilen på en parkeringsplats bredvid Storegården, den enda av de gamla gårdar som omgav den ännu äldre kyrkan. Nu finns gården kvar som hembygdsgård.
Jag bildgooglar och kollar kartan på mobilen. Jodå, Suntaks gamla kyrka ligger där borta. Här finns en privat väg. Är det den vi ska gå? Tydligen inte, men med Storegården i ryggen borde utflyktsmålet ligga rakt fram.
Se där! En stig! Den har varit bred en gång. Den är i och för sig fortfarande bred, fast gräset har tagit över. Vi börjar gå, och bakom lövkronorna börjar ett långhus av sandsten ta form.
År 1130 har Suntaks gamla kyrka daterats till. Nu är det 2017. Med andra ord, för 887 år sedan höll de alltså på här. Staplade sandsten på varandra till det som till slut skulle bli ungefär det vi ser idag. Ändringar har ju självklart gjorts genom seklen, men långhuset, alltså själva grundbyggnaden är den samma som för 887 år sedan.
En dörr med en stor nyckel är något av det första jag lägger märke till, men är det verkligen ingången? Jag går runt kyrkan, men ja, det är faktiskt den stora nyckeln man vrider om för att komma in. Annars kunde man tro att nyckeln numera bara var till dekoration och att en helt modern dörr skulle finnas på baksidan.
Kyrkan är liten, och det var nog därför man på slutet av 1800-talet bestämde sig för att bygga en ny kyrka i Suntak, den från 1902. Kanske var det också därför att den gamla kyrkan är så intakt som den är. Man behövde inte bygga ut, bygga om, göra större. Att göra större skulle heller inte vara möjligt. Kyrkan ligger trots allt på en upphöjning i landskapet. På en liten kulle. Det sägs att ännu tidigare låg en träkyrka här, men att man på 1100-talet rev den för att bygga dagens konstruktion i mer varaktig sand- och kalksten.
Det skulle inte förvåna mig om här tidigare låg någon form av gudshus, varken träkyrka eller något av förkristen karaktär. Det blir ju ofta så. En helig plats är en helig plats. Själva platsen är ofta mer konstant än guden man för tillfället tror på.
Jag går in. Jag får i och för sig inte haksläpp. Inte tappar jag andan heller och jag tror faktiskt mina egna ögon. Jag har ju bildgooglat. Där är de, alla profeter och lärjungar. Porträtten pryder läktarväggarna och i taket återfinns Jesus med typiskt 1700-talshår, samt Adam och Eva. De står bredvid äppelträdet, i trädet slingrar sig en orm och gissa vad Eva håller i handen! Just det. En rund, röd frukt.
Läktaren, där man också kan gå upp och få ett någorlunda fågelperspektiv över kyrkorummet, var ny på 1700-talet. Det är framme i koret, alltså där altaret står, att de riktigt gamla målningarna finns, de som härstammar från Mäster Amunds tid. Han verk hör hemma i slutet av 1400-talet, men de är blekta nu. Vet man inte vad som finns eller vad man ska se efter, ser man stort sett bara konturer av det som en gång varit. Amunds färger var tydligen inte som de holländska mästarnas som än idag kan skådas på museum. Eller så har Amunds konst inte renoverats lika hårt.
I mitt eget huvud försöker jag dela in tiden för att få bättre grepp om den. När Mäster Amund bokstavligen klättrade på väggarna här, hade kyrkan redan stått färdig i 300 år. Sen, när Adam och Eva, samt alla lärjungesporträtten tillkom hade det gått 300 år till. Fortfarande hade ingen kommit på att uppfinna elektriciteten. Nu börjar jag få lite perspektiv.
Till vänster i koret finns en öppning in till sakristian som annars tillkom på 1600-talet. Här ligger prästens kläder, en sminkpaljett, några häften om stiftets kyrkor som kan köpas för 10 eller 20 kronor per styck, samt vykort tryckta någon gång på 1960 eller -70-talet. Jag gillar vykort och köper ett. Det är takmålningen av Adam och Eva med äpplet som blir mitt för bara tre kronor. Pengarna läggs kontant i kollekten.
Tillbaka i koret. En stol i nyare modell, gjort i tall, precis som tunga skandinaviska möbler från min barndom. Det här har dock drakhuvud och därför inte helt som 80-talsstolar och bord. Jag läser mig till i efterhand: en kopia på den stol som kallas Suntakstolen och som anses vara Sveriges äldsta möbel. Eller åtminstone kvarlevande möbel eller som de självklart hade även stolar och bord före Suntaks gamla kyrkas tid. Originalet står på Västergötlands museum i Skara.
Jag tar några sista foton. Det börjar bli dags att åka vidare. I Suntaks gamla kyrka kan man annars stanna rätt länge. Drömma sig bort, fantisera om hur tiden flutit iväg här i Suntak. Åtminstone de senaste 887 åren.
Utflykten till Suntak gjordes med bil den 19 juli 2017. Vill du läsa mer om Suntaks gamla kyrka finns några länkar här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Suntaks_gamla_kyrka
https://www.svenskakyrkan.se/tidaholm/defaultaspxid661440
http://www.vastsverige.com/tidaholm/b/62840/Suntaks-Gamla-Kyrka
http://wadbring.com/historia/undersidor/suntak.htm
Veldig interessant og godt skrevet Johnny.