Från Svartlöga till Norröra är det heller inte långt. En liten halvtimme tar färden och molnen har börjat komma fram. De har kommit lite från ingenstans verkar det som, men det gör inget. Vi har ända tältat klart. Molnigt väder är också fördelaktigt när man fotograferar. Särskild mitt på dagen. Skuggorna försvinner, ljuset blir mjukare.

Vi har 90 minuter på ön innan nästa båt kommer. På den tiden hinner ingen bli Norröra-expert, men en viss bild hinner kanske min kompis Ruslan och jag få ändå. Den lilla vägen går från hamnen och några hundra meter rakt fram. Där delar den sig som ett ”t” och antigen går man till höger eller till vänster.

Vi frågar några fastboende, för på Norröra finns faktiskt fastboende. Inte som för hundra år sedan självklart då har fanns ett femtiotal personer året runt, men ett par familjer bor här. Sommargästerna är dock många, och en person som var sommargäst här någon gång på början av 1960-talet var Astrid Lindgren. Hon skrev ”Vi på Saltkråkan” här, och det var även här att serien kom att filmatiseras.

Om vi går åt höger kommer vi till de gamla båthusen. Falurött så långt ögat når. Vi går förbi ett hus med en imponerande trädgård. Synd att ingen är ute i trädgården. Då hade jag kunnat säga hur fin jag tycker den är. Olika perenner blommar ikapp. Blått och gult, rosa och rött. Det tar sin lilla tid att hålla ordning på en sådan trädgård.

Någon förening har precis haft sitt årsmöte i kapellet. Äntligen en byggnad som inte är faluröd. Folk som vi möter är även här trevliga och säger hej. Det skärgårdsidyll verkar det faktiskt vara. Jag tittar på växterna, men jag något makroobjektiv för blomfotografering har jag inte. På den här resan har jag nöjt mig med mobilkameran.

En fasan springer förbi. Om Svartlöga har jag läst att man för kanske fyra generationer sedan satte ut både kaniner och fasaner. Det var på den tiden man gärna satte ut främmande arter i ny natur, antigen för att man ville ha mat, eller så för skojs skuld. Det var nog det sistnämnda när man på slutet av 1930-talet försökte sätta ut pingviner i norska Lofoten. Försöket misslyckades, men här på Norröra ser jag alltså en fasan. Kul!

Dålig zoom, men här är fasanen!

Vi går vidare. Träffar på ett par män som gärna berättar. De har sommarhus här. Berättar att det var i huset till höger, längst ner mot vattnet när vi innan hade gått åt höger, som är själva Saltkråkan-huset. Jag tittade på serien som barn. Bandade på vhs, fast jag ska inte påstå att jag kommer ihåg så mycket av handlingen. Nu finns det guidade turer med Saltkråkan-tema. Å ena sidan skoj. Å andra sidan borde jag nog isåfall bänkat mig framför en tv och en videospelare. Jag har varken det ena eller det andra. Det hade kanske räckt med en skylt som berättade för mig att ”här är huset”.

Vid en badvik sitter folk och grillar, pratar, ungar leker och springer runt, men att direkt sola går inte. Inte när solen gömmer sig bakom molnen. Bada går däremot bra och det är det stort sett barnen som gör.

En timme har gått och vi får sakta vända om, gå tillbaka ner till hamnen där folk redan börjat samla sig. Det är söndag eftermiddag. För några är semestern slut. Nu är det tillbaka till storstan som gäller. Jobb på måndag. För andra blir det enstaka ärenden i stan, handla det som behövs inför nya veckor och vilodagar i Stockholms norra skärgård. En kvinna som sitter på bänken bredvid mig hyr ut till sommargäster. I tre timmar har hon städat, diskat och gjort i ordning. Hon berättar om hur det inte finns någon kafé nu längre på ön. Ibland har hon bjudit kaffesugna skärgårdsturister som oss själva in på fika. Nån fika går ju annars inte att få på Norröra.

Jag nämner fasanen i såg. I 35 år hade hon haft hus här, men aldrig sett en fasan! Vi visar bilden, lite suddig på grund av dålig zoom, men visst är det en fasan. Vi måste haft tur! Båten kommer. Vi är många som ska ombord. Dryga tre timmar senare är vi tillbaka i Stockholm.