Efter en liten halvtimme kommer båten till Svartlöga. Vi har lämnat Rödlöga där vi sov över. Vi äter medhavd frukost på en klippa nära där vi ilandsteg. En stig leder oss sen från hamnen i norr till byn på södra delen av ön. Om de är sommargäster eller bor här fast ska jag inte säga, men folk här hälsar. Inte därför att jag hälsat först, men de tittar på mig och säger hej på ett vänligt sätt. Svartlögafolket är tydligen av annat virke än de på Rödlöga. Sommargäster eller ej.

Falurött så långt ögat ser. Kan det vara för att många av de som för hundra + år sedan flyttade hit kom just från Dalarna? Kanske det, fast hela skärgården är ju mer eller mindre pigmenterad av den kända koppargruvan. Ja hela Sverige i och för sig.

I byn finns en ateljé och en kiosk, fast kiosken har ännu inte öppnat. Jag läser att den en gång även varit postkontor. Världens minsta sådana till och med, fast jag av naturen är skeptisk till världsrekord. Så liten var väl ändå inte kioskbyggnaden?!

Här, i byn på södra delen av ön blåser det rätt mycket. Åtminstone idag. Min resekompis Ruslan springer runt och fotograferar.  Skärgården är som man föreställer sig den. De röda stugorna. Blommorna. Det långa gräset i vinden. Måsarna och svalarna. Jag tror åtminstone det är svalar jag ser, men måsarna är mer imponerande där de seglar och surfar på vindkasten. Själv lägger jag mig i lä för vinden, i solen bakom en timmerbod. Tillräckligt skyddad för att inte frysa. Tillräcklig blåst för att myggen inte ska störa.

Jag ser några som tar sig ett dopp i det morgonkalla vattnet. Det är säkert härligt. Kroppen producerar rätt mycket värme efter man tagit ett kallbad och den värmekänslan absolut njutbar. Dock har jag inte badbyxor med och nakenbad var troligen mer acceptabelt på Anders Zorns tid än vad det är i pryda 2017.

Svartlöga. Rödlöga. Men vad betyder egentligen löga? Jag kollar upp. Att bada, tvätta eller hälla. Alltså svartbadet och rödbadet? Jag läste om Rödlöga att ön skimrar i röd granit, därav namnet. Jag tror inte jag såg någon röd granit, men så kanske jag heller inte letade. Särskild svart tycker jag heller inte den här ön är. Havet omkring har kanske en mörk nyans när det blåser till storm. Skärgården kring Svartlöga kan vara förrädisk, läser jag. Kanske det är ursprunget till det svarta?

Efter några timmar i solen går vi vidare. Vi har i princip en heldag här. Båten vidare går inte för i halv fyra tiden på eftermiddagen. Stigar genom skogen. Vi plockar blåbär och här finns tydligen två olika sorters blåbär. En lite större och blåare. En annan mindre och nästan svart i färg. Om en vecka borde det bli riktigt kalas i blåbärskogen, ännu är det lite tidigt, men det finns tillräckligt som är moget redan nu.

Stigen leder mot en hed. Här växer enorma mängder enbär. För ungefär tio år sedan plockade jag 400 gram enbär i norra Sverige. Jag har fortfarande kvar så det räcker för min del. Ruslan går tillbaka till byn medan jag promenerar tillbaka mot kajen. Jag sätter mig i solen och läser en bok. Det blåser mindre här. En segelskuta lägger till kaj. Det spelas gitarr, det sjungs och lunchen tas fram.

Det visar sig vara Helmi. Segelskutan, eller sandkil som är beteckningen på en segelskuta vars längd är mellan 10 och 16 meter, är den enda i sitt slag. Ursprungligen byggd här på Svartlöga år 1880 och fungerat både som fraktfartyg och senare husbåt. Nu är Helmi renoverad och K-märkt och ligger framför mig här jag sitter och läser. Ruslan kommer tillbaka och vi öppnar en burk fiskbullar i hummersås som vi äter med knäckebröd. Inte ska vi behöva ta hem någon proviant inte. Vi känner oss duktiga som inte släpat med halva skafferiet utan lyckats planera precis. Ett halvt knäckebröd och några kex finns kvar när vi sätter oss på båten som snart ska ta oss till vår sista skärgårdsdestination, Norröra!