Båten lägger till i Rödlöga. Folk står nere vid hamnen och välkomnar sina vänner och släktingar. Kramar och glada rop. Min kompis Ruslan och jag ska tälta här en natt. På Rödlöga i Stockholms skärgård. På en anslagstavla finns det en karta över den lilla ön med dit-ritade stigar i olika färger. Det står även att man får tälta. En natt.

Rödlöga har nämligen inga vägar, men det finns en röd stig, en blå och en gul. Några barn springer omkring och leker. Affären har stängt. Jag hälsar som hastigast på en man som försvinner bakom ett hus lika snabbt som han kom.

Det finns nämligen affär här. Åtminstone om sommaren. Den sista fastboende lämnade ön året jag blev född. 1979. Då hade det funnits folk här sedan 1500-talet. Minst. Rödlögaborna klarade sig från ryssens härjningar 1719. Annars levde de på att fiska strömming och att odla potatis. Nu kanske det odlas en potatis eller två i någons trädgård.

I ett större hus där en gammal balkong blivit vinterhage med glasväggar sitter en större grupp människor och äter middag. Knappast strömming. Huset är rött, men det är kanske så uppenbart att jag inte behöver skriva det. Lika uppenbart som att människorna här är blonda. Åtminstone de flesta.

Det gäller att få tältet upp innan solen går ner. Vi väljer den gula stigen. Inåt på ön. Jag vill inte tälta i någons trädgård. En öppen plats i skogen. Här åker tältet upp. Mossa på sten. Det är en natt. Det får funka. Det blir snart mörkt. Pollenallergi.

På en klippa med utsikt över hamnen äter vi sedan räkor som vi köpt med oss från Vaxholm. Baguette och majonäs också. Juice. Några ungar hoppar i sjön en bit längre bort. Solen har gått ner. En strimma rosa. Eller är det orange? Skärgårdsidyll.

På en skylt står det ”privat”. Om det är soptunnan som skylten hänger på, stigen eller tomten som är privat är lite osäkert. Det kanske ska vara osäkert. På en annan står det ”keep out”. Tydligen har trädgården fått lite väl många promenerande gäster och sådant kan förstås störa idyllen. Om än inte förstöra.

Två paddor på stigen. De står still när de vet att vi ser dem. Stora är de. Som min hand. Vi går tillbaka till tältet. Läggdags.

Jag sover med en halsduk framför ögonen. Det blir mörkt då. Inne i tältet är det kondens. Det droppar ner på min sovsäck. Som tur är lyckades vi döda alla mygg. Några myror hade också kommit in. Det gick med dem som med myggen. I sjutiden står vi upp. Söndag morgon. Inte för att vi har sovit så mycket. Snarare tvärt om. Alla skogens ljud. Vind och vatten. Som droppar från tältduken.

Vi packar ihop tältet. Går mot den lilla hamnen. Färjan har legat här över natten. Om någon timme ska den ta oss vidare. Affären har fortfarande stängt. Öppnar klockan 11:00. Vi promenerar den blå stigen i väntan på båten. Vi hälsar på några sommargäster. Det är alltid vi som hälsar först. Som om vi var här och förstörde deras idyll.

En segelbåt ligger också förtöjd mot bryggan. Mot alla paragrafer enligt en sommargäst som står och skriker till de två killarna på båten som nyss ätit sin frukost. Någon har haft en dålig morgon och den någon är inte jag. Klockan närmar sig. Folk börjar igen samlas i den lilla hamnen. Det är här det händer. Åtminstone på morgonen och kvällen när affären har stängt. Svartlöga nästa.

.