Att inte veta vad som händer i världen. Att inte prata med nära och kära. Att i 2017 vara så gott som helt isolerat från omvärlden får mig att tänka till. Det finns delar av världen där internet inte är vardag. Där det finns el tre timmar per dag, åtmintone för mig som gäst och turist. I Pamirbergen är det dock inte alla hem som har en egen el-generator.

23 juni. En heldag i Khorog. Vattenkraftverk. Botaniska trädgården eller det som en gång varit en trädgård.

Annars finns ett begränsad utbud av attraktioner. Det är en del av charmen. En liten fabrik som bearbetar halvedelstenar. Museet. Marknaden. 

24 juni. Vi lämnar Khorog och fortsätter längs den afghanska gränsen fast på den tadzjikiska sidan. Det är jag, mina 6 medresenärer, lokalguide och två chåfförer. Nästan som en liten karavan kör vi söderut och österut, på grusiga vägar med floden Panj till höger. På andra sidan ligger Afghanistan, nästan till ta på fast bara se och inte röra.

Målet för dagen är Ishkashim, en liten stad med gränsmarknad där afghaner och tadzjiker byter varor och handlar med varandra. Oroligheter har dock ledd till att marknaden har tagit paus. Det blir ingen handel med afghanska varor för oss.

Mitt rum för de närmsta två nätterna är spartant, enkelt. Jag gillar det!

25 juni. Vi spenderar en heldag i Ishkashim. Gör en stadsvandring. Köper strumpor. Tvättar skor.

Besöker grannbyn där lokalbefolkningen har sitt eget språk. Blir hembjuden till en familj. Dottern i huset heter Jasmin och vill gärna hamna på bild.

26 juni. Dags att lämna denna lilla sömniga stad och vi fortsätter österut, längs gränsfloden.

Bad i Bibi Fatima. De varma källorna är de tredje vi besöker. 40 grader i vattnet är alldeles lagom. Egna avdelningar för män och kvinnor. Alla badar nakna. 

Sen finns det gamla fort. Jamchun heter det. Här byggde människor gigantiska försvarsverk för sådär 2400 år sedan. Idag ligger det mesta i ruiner. Jag föredrar det framför någon unesco-finansierad rekonstruktion. Ruiner sätter fantasin igång. 

Vi sover över på ett homestay i landsbyn Hissar. I fönstret blommar en bladkaktus och jag räknar till 11 stora blommor som är utslagna just nu. Vackert!

27 juni. Vi lämnar gränstrakterna till det krigshärjade grannlandet. Det går norrut, innåt, uppåt och vi äter lunch vid Bulun Kul. Nyfångad fisk. Färskt bröd. Det kan nästan inte bli bättre. Utsikten. Vi kollar in sjön Jashikul. Inte spegelblank, det blåser för mycket. Men majestätisk ändå. Små växter försöker leva här.

Staden Murgab ligger på 3600 meter höjd. Staden är målet för dagen och vi når målet med så god marginal att vi även hinner ett markmadsbesök.

Glada barn. Men även ovilja. De vuxna är trötta på turister som bara vill fotografera men som inte köper något. Jag ber om att få titta på en kikare i en liten affär. Får nej till svar. 

Atmosfären är olustig. Konstig. Jag får utveckla mina tankar kring detta sen, men för första gång i Tadzjikistan känner jag mig okomfortabel. Obekväm. Som om det finns en situation och att den inte är under kontroll. Barnen å andra sidan är nästan alltid glada.

28 juni. Det är idag 20 år sedan inbördeskriget i Tadzjikistan avslutades. Presidenten är garantisten för fred i landet. Åtminstone enligt honom själv. Här, i Pamirbergen ser vi inte så många presidentporträtt. De flesta här är ändå etniska kirgiser. Det är i deras fjällandskap vi rör oss, mellan getter och yakar och sovjetiska bilar.

Tadzjikerna finns knappast här, på nästan 4000 meters höjd. Dagens mål är Karakul. Svartsjön betyder det och det finns nog lika många Karakul i Centralasien som det finns Svartsjöar i Sverige. Jag har varit vid Karakul förut, fast inte just den här.

Det blåser hårda vindar. El-stolparna slutade fungera när Sovjetunionen sa tack och hej. Sen dess har Tadzjikistans högst belägna bosättning, 180 familjer 3900 meter över havet, fått klara sig själva. Den lilla staden har ingen affär. Skolan har sommarlov. Det börjar snöa. Vi bor i homestay fast hemma hos-känslan saknas. Vänligheten har gått förlorat någonstans. Kanske samtidigt med el-stolparna. Jag tänker på alla förbättringspotensial. Men ibland är kanske folk nöjda med det bittra. Man pinar sig själv här uppe i den tunna luften. Ett vänligt ansikte hittar jag dock, och det tillhör Esenkeldi. Jag ska skicka hans porträtt på posten när jag kommer hem.

29 juni. Jag har sovit ovanligt dåligt. På grund av gårdagens middag på potatis och gammal pasta? Den billiga vodkan? Bristen på syre här i höjden? Jag vet inte varför men jag har vridit på mig hela natten.

Klockan 06:00 är det frukost. Sen ger vi oss av mot kirgiziska gränsen. Det går undan på tadzjikisk sida. Kirgizerna är mer nitiska. Det kommer ju droger och vapen från deras högtbelägna grannland i söder.

På andra sidan. Nu i Kirgizistan. Landskapet blir grönare. Hästar överallt, inte bara getter, jakar och murmeldjur. Staden Osh är målet. Vi ankommer vid halv fyra-tiden på eftermiddagen. Innan schema. Vi har åkt Pamir Highway. Från Dushanbe till Osh. Några avstickare. Men nu är vi här. Den klassiska vägsträcksan har nått sitt slut. Vi å andra sidan har ett par dagar kvar på vår färd. Jag har fått wifi tillbaka.