21 juni. Vi lämnar Dushanbe i två bilar. Det är nu roadtripen börjar på riktigt. Dryga 35 mil har vi framför oss denna transportdag. Vi ska fram till floden Panj. Panj eller penj betyder fem på tadzjikiska. 

Vi passerar staden Kulab. Yrande folkliv, en Leninmosaik, marknad. Fem gånger blir vi stoppade av trafikpolis. En tre-sedel löser de flesta problem. Tre tadzjikiska pengar, somoni heter de, motsvarar tre kronor.

Vi får bråttom. Väger stänger för vägarbete kl 13. Det fick vi veta idag. Vi kör på. Vi hinner.

Vi åker uppåt. Till ungefär 1500 meter. Vi når floden. Min mage börjar bråka.

Efter lunch bråkar den ordentligt. Lagom kul. Särskild nu, när vägarna inte längre täcks av asfalt utan kanske täcktes för sådär 30 år sedan. Det var innan inbördeskriget på 90-talet, och när Sovjetunionen fortfarande fanns.

Jag får tolka för en stackars cyklist. 22 somoni, alltså kronor ska han betala för sin lunch. Han mumlar mest i sitt skägg. På hans engelska uttal tror jag han är från Australien. Fast jag förstår bättre vad tadzjikerna säger. 

På eftermiddagen ankommer vi målet. Kalai Khumb. En liten stad vid floden Panj och vi ser över till afghanska gränsen. Jag får lägga mig ett par timmar. Middag på restaurang. Magen säger till. Skynda tillbaka. Hinner precis. 

22 juni. Efter frukost tar jag en kort promenad längs huvudgatan. Småbarnen har alla lärt sig säga hello. Vi ska åka 240 km. Beräknad tid ungefär 8 timmar. Jag mår bättre.

Första stopp Karon. Här bodde folk för 2300 år sedan. Nu vet vi knappast något om dem men Noridin på 63 år, och som tjänstgjorde i röda armen i Ungern 1972 har gjort Karon till sin lilla extrainkomst. Han vaktar här. Han styr det lilla museet. Ett litet rum där artefakter ligger i lådor och han visar upp fragmenter av målningar och vattenledningar av terracotta. Jag får skriva mer om Karon och Noridin sen.

Tänk att berg kan vara så vackra. Eller är de vackra just för att de är just här? Vid floden som utgör gränsen mellan Tadzjikistan och Afghanistan. Vi kan vinka till de på andra sidan. Kanske 100 meter bort. Oändliga hundra meter…

Att nära ändå kan vara så fjärrant. Det är något att filosofera över. Gränser så absoluta.

På bilden ovanför ser ni mig. Men vägen bakom mig, den är i Afghanistan. Så nära men ändå så långt bort.

Naturen bjuder på små oaser med poppel, mulbärträd och aprikos. Det skördas vete på båda sidorna av floden. Vatten finns här tillräckligt med. Kanske är det den bristande infrastrukturen som gör att landskapet ändå ser rätt så välmående ut? Man skördar bättre på vägar där ingen stridsvagn kan köra.

Vi tar en bensträckare. Lavendel så långt ögat kan se. Samt rostig ammunition. Under tadzjikiska inbördeskriget fanns ett övningsfält här säger vår lokalguide. Jag hoppas det stämmer.

Vi småpratar med en krostisk cyklist. Han ska hela vägen till Mongoliet. Sen tillbaka. Får hans visitkort. På Pamir Highway färdas inte vem som helst.

Annars ser vi några kinesiska långtradare. Gamla sovjetbilar av märket Lada och en lastbit med loggan till ett norskt glassmärke. Jag förvånas inte längre.

Min mage är bra idag. Igår var inte kul. Inte alls. 

Klockan 17:30 når vi dagens mål. Khorog. 24 mil på nio timmar. Med pauser förstås, men det säger något om infrastrukturen. Totalt på denna Världens Resors resa längs Pamir Highway har vi kanske 100 mil kvar. Samt gott om tid.

Incheckning. Middag på indisk restaurang. Jag älskar vitlöks-nan. Korman med kyckling god och rund i smak men utan hetta. Anpassad oss utlänningar. Fast tadzjikisk mat innehåller inte så mycket chili den heller. Skål!