I Sven Hedins fotspår. Det var första gång resan skulle arrangeras och jag hade blivit tillfrågat att vara reseledare. Jag tackade självklart ja. Resan skulle vara i två veckor, varav en i det tidigare sovjetrepubliken Kirgizistan och en i Xinjiang-provinsen i västra Kina. Kirgizistan kände jag väl sen tidigare. Xinjiang hade jag däremot besökt bara en gång förut, och det var dessutom en ganska kort visit.
Från varma källor vid Issyk Kul-sjön till snön uppe i de höga bergspassen. Från tusenåriga ruinstäder till moderna miljonstad. Tänk att det ska finnas så mycket, här i en del av världen som så få känner till. Det var inte för intet att Sven Hedin gjorde sina expeditioner här på slutet av 1800- och börjar av 1900-talet. Som snön i de höga Tien Shan-bergen hade även kartan sina vita fläckar som väntade på att upptäckas och utforskas.
Nu har det gått hundra år sedan Sven Hedin gjorde sina resor. En sträcka som då tog två veckor med häst eller kamel, tar en halvdag med buss idag. Fast utforska och upptäcka känns det som vi gör ändå, där vi beger oss ut på bergsvägarna i Xinjiang och tänker oss tillbaka till gamla dagar.
Här kommer en liten bildkavalkad från den resa som jag under maj månad 2017 gjorde som färdledare. Bilderna är ett litet urval och alla (där jag själv inte ingår) är tagna av mig.
Nära Burana-tornet i Kirgizistan finns dessa tusenåriga stenstatyer. Ansiktena uttrycker olika känslor och vissa är rätt roliga att se.
Burana-tornet utanfor staden Tokmok i Kirgizistan. Kirgizerna är traditionellt ett nomadfolk, men här fanns även stadscivilisation.
En morgon utanför Cholpon Ata och vi går ut på bryggan för att njuta av utsikten över Issyk Kul och fjällen i bakgrunden.
Vid Issyk Kul finns många varma källor. Utvecklingen har hunnit i kapp och många källor utnyttjas nu inom den lokala turismen.
Inne på museet över upptäcktsresanden Przhevalskij som spenderade sina allra sista dagar här i staden Karakol innan han dog i tyfus år 1888.
Från början på 1900-talet härstammar denna dungan-kinesiska moské som är en av den kirgiziska staden Karakols attraktioner.
I Karakol finns även en rysk-ortodox kyrka från början av förra seklet. Den överlevde kommunistperioden och används idag av de få ryssar som stannat kvar.
Containermarknaden i Karakol
Utsikt från mitt hotellrum i Karakol. En liten del av vardagslivet i en kirgizisk småstad.
Hus till salu. Jag glömde dock fråga om priset.
Sanatoriumsbesök i Djeti Oguz. Här har det inte hänt mycket sedan Sovjetunionens dagar.
Sjuksyster ordinerar ett bad i radonvatten. Det är bra för typ allt.
Bakom varje dörr finns ett badkar
Kirgizistan är också örnjägarnas land. Med örnar och falkar jagade man förut. Nu är det inte lika mycket jakt utan mer sport och tradition.
Att bo med denna utsikt är det inte alla som får.
Nu ska kossan ut på bete.
En ryskregistrerad bil med fyra barn i bakluckan. I Kirgizistan funkar det jättebra.
På södra sidan av Issyk Kul-sjön kan man njuta av en sådan utsikt.
Det går också att besöka ödehus. Ett gammalt sovjetiskt pionjärläger har sett sina bästa dagar.
Introduktion i kirgisisk textilkonst
När man dött kan man ibland få sitt porträtt på sin gravsten
Fårkött och lokalt mousserande vin. En härlig avslutning på en lång dag.
Moskén i Naryn i Kirgizistan kombinerar blått kakel med traditionella mönster. Innovativ arkitektur på sitt bästa, tycker jag.
Kirgiziska hästar. De går fritt omkring, vilda är de dock inte.
På väg mot kinesiska gränsen där vägen går ca 3000 meter över havet
På min 38-årsdag, på väg mot Karakul-sjön. Dock är det en dämning som ses i bakgrunden just här. Vinden har dock blåst sanden upp i bergen och skapat ett rätt så unikt landskap.
För första gång ser jag yak-oxar
Min grupp vid Karakul-sjön. Min födelsedag firades på 3500 meters höjd tillsammans med två kameler.
”Warmly welcome friends from all ethnic groups to visit our farmhouse to taste the rice farmers” Jo man tackar!
Mosaikerna i Kashgar. Det påminner mer om Spanien och Portugal än om Kina. Men var uppstod egentligen konstformen? Någon som vet?
Folkmusik och dans på uighurisk restaurang
Vem följer med till tandläkaren?
Gatuliv i staden Yarkand, en gång största stad i det som nu är Xinjiang-provinsen.
Bort med alla flugor!
Så här går det om du inte följer med till tandläkaren!
I Xinjiang produceras siden. Det färgas och vävs sedan för hand av både kvinnor och män. Priserna varierar och liknande siden kan man också hitta i Uzbekistan.
En rondell i staden Khotan lovar nya tider.
Sen blir det dags för grillspett!
Gamla städer rivs. I Khotan försvinner många hus som detta. Nu när jag skriver det här är just detta huset kanske redan borta.
Marknaden i Khotan. Att handla något är dock inte alltid lika enkelt. Turistpriser och riktiga priser kan skilja rejält och att gå in i en större prisdiskussion utan att faktiskt skulle köpa, det är lite onödigt.
Inte varje dag man går på museum och ser en utställning med händer!
I den gamla ruinstaden Gaochang i utkanten av Taklamakanöknen. Fram till 1300-talet en viktig stad på Sidenvägen.
Utsikt över nationalparken Ala Archa i Kirgizistan
Wow! Den resan skulle man varit med på!
Eller hur! Det var en fin resa, även om Xinjiangdelen är lite svår på grund av all statlig kontroll. Men men, det var kul i alla fall!
Alltså är det verkligen bra att bada i radonvatten? Känns lite på gränsen..
Ja du, när sjuksyrran i den vita hatten börjar berätta om hur de kurerar och tar bort tumörer genom radonbad så känns det lite tveksamt. Å andra sidan finns det ju flera spa och behandlingscentra runt om i världen som erbjuder radonbad så helt livsfarligt kan det nog heller inte vara. En vecka med helpension och behandlingar på sanatoriet i Djeti Oguz kostar under 2000 kr så man kanske borde testa?
haha näe. FYYYYY. kommer du hem och ser ut som Johnny från Mars.