Är man reseledare säger det sig självt – man reser i jobbet. Temat passar kanske till en av mina söndagskrönikor, och någon gång får jag kanske vidareutveckla det där. Nu är det dags att planera en privatresa. Eller två!
Jodå, det var så det började. Hade det inte varit för bland annat min privata reseerfarenhet hade jag kunnat glömma bli reseledare. Frågan jag ställer är hur roligt blir det numera att resa privat? Efter en månad ute är det ju trots allt rätt så skönt att komma hem. Jag tycker i alla fall det. Att bara vara. Umgås med vänner. Vattna blommor. Jag har några stycken. Både vänner och blommor alltså. Att laga egen mat. Visst, det är skönt att vara hemma.
Men sen är det skönt att resa bort också. Som reseledare på privat semester däremot, så finns det kanske några extra tankar att ha i huvudet.
Det ena är att inte behöva ta på sig jobbrollen. Det är faktiskt inte jag som behöver planera allt, se till att allt funkar, lösa alla problem som uppstår. Nu har ju även jag semester.
Det andra är hur ska jag välja semesterort? När jag besökte Malta förra vintern hade jag bland annat en röst i huvudet som sa att jag ska nu lära Malta så väl att känna att jag skulle kunna hoppa in och ta reseledaruppdrag dit. Ren jobbstrategi alltså. Sen blir frågan om man vill vara så strategisk när man trots allt inte är på jobb och bara borde vila? Som sagt, ett ämne som kan pratas om länge.
I augusti planerar jag två privata resor. Först en vecka i Italien. Vi är två som reser tillsammans och just Italien var hans idé. Ett stort land och jag tror inte att en vecka här skulle kvalificera mig som reseledare hit. Jag kan ju inte ens språket, till skillnad från i Centralasien där man klarar sig mycket väl på ryska.
Nej, Italien blir ren semester. Från Rom till Florens, Ravenna och Venedig. Samt att jag lägger in San Marino på programmet, det enda land i Europa jag ännu inte besökt!
En andra resan går norrut. Till Svalbard. Bästa sättet att använda eurobonuspoängen. Jag har varit där en gång förut. I mars 2007, alltså för tio år sedan. Nu ska jag dit i augusti. Jag får fundera på om jag ska ha några baktankar. Eller snarare, jobbtankar.
Vi får se. Nu försöker jag köpa italienska tågbiljetter på nätet. Fast jag borde kanske det ta första först. På lördag åker jag trots allt iväg till Centralasien igen. Då blir det att resa med jobbet!
Du som är berest och professionell reseledare, hur mycket resande i hemlandet blir det? Blir man mer (eller mindre kanske?) sugen på att resa nationellt när man är ute så mycket som du är?
Mitt hemland är ju Norge och jag har nog sett mer av Norge än de flesta jag känner. Dock måste jag medge att jag under 2016 inte besökte Norge alls. I år ska jag däremot till Svalbard i augusti. Var där också för tio år sedan fast vid en annan tid på året så jag tror nog den här vistelsen kommer bli annorlunda. Men det är klart, när man reser mycket så jämför man ju automatiskt och inser kanske att ens eget land faktiskt har rätt mycket!
Helt otippat och ologiskt tycker jag inte om att resa i jobbet. Nu får ju inte jag göra så exotiska och spännande resor som du, men jag hoppar faktiskt lika gärna över en jobbresa även om det går till exempelvis London.
Varför? Tja, den innehåller helt enkelt inte de ingredienser som jag gillar med mitt resande. Att umgås och uppleva tillsammans med min man eller mina barn t.ex, utan tvärt om måste jag vara borta från dem allihop.
Hehe, så ologiskt tycker jag ju inte det är. När man är på jobbresa blir det ju lite som att vara där, fast samtidigt inte vara där. Man sitter kanske igen med känslan av det man gått miste om. Man har varit så nära, men ändå inte liksom.
Svalbard! Dit vill jag oxå åka…! Och till en massa andra av dina spännande resmål förstås 😉 Men det är svårt att få ihop fast jobb och många resor … Nu i sommar blir det Polen och Tjeckien för oss. Privat resa, men ändå lite mer jobb än semester eftersom vi ska reka inför framtida projekt …
Jo jag har ju hört lite om era framtida projekt. Låter spännande!