19 maj. Alla resor går mot ett slut. Frukost 04:30 och avfärd 05:00. I vanliga fall brukar jag låta frukosten hålla på minst en timme. Så här tidigt på morgonen känns inte det rätt, särskild inte för hotellets kökspersonal. Vi ska nämligen ta morgonflighten från Urumchi till Bishkek. Chåffören har varit hemma under natten och har nu glömt sina nycklar till bussen. Han rusar hem i taxi och en kvart senare är även vi på väg. Gott om tid ändå. Det behövs på kinesiska flygplatser. Åtminstone i Xinjiang.

Att landa i Kirgizistan efter en vecka i kinesiska Turkestan, eller Xinjiang som det heter, är nästan som att komma hem. Så känner både jag och flera av mina medresenärer. Bort från kontroller, polis, militär och tillbaka till ett land där allt känns så mycket enklare. Vi började ju trots allt den här resan i Kirgizistan. Kanske inte så konstigt att det känns lite hemma.

På vårt hotell får vi vila några timmar. Lunch. Sen stadsrundtur.

Efter stadsrundturen lite mer vila och sen middag på kvällen.

20 maj. Idag är ledig dag. Fast inte för mig. Jag har gjort ett program för de som vill ha några aktiviteter för dagen. 10 av 16 resenärer följer med. Först till nationalparken Ala Archa, 25 km söder om Bishkek. Jag har varit här förut, men det var säkert 15 år sedan när jag och min vän Kuba gick här en heldag efter att ha förhandlat med en taxi som väntade på oss. För att åka hit krävs nämligen transport och för att fixa det för en rimlig summa är det bra att kunna ryska.

Vår lokala guide leder an. En lite brattare väg än det jag minns att jag tog för dessa år sedan.  Guiden är ung, men vi är ju inte alla unga.  Utsikten längs stigen påminner om ett landskap i Schweiz. Tror jag i alla fall. Jag känner Kirgizistan bättre än alplandet.

En av mina resenärer tar en bild på mig. Vi tar många bilder just här. Inget fel på utsikten. Vi har varit duktiga. För den som inte tittar mot horisonten utan snarare rakt ner finns även små belöningar. Violer, smultron, vild rabarber, klematis, samt många växter vi inte kan namnen på.

Efter några timmar åker vi tillbaka till stan. Lunch. Marknad. Vi åker till den lite mindre Ortosay-bazaren. Här är det färre ficktjuvar, renare, mer organiserat säger vår lokalguide, Nordin som han heter. Här finns liv ändå. Jag köper hästkorv, bröd och lite andra smågrejer.  Här finns kläder,  skor, skrivsaker,  helt enkelt lite av varje.  Någon loppmarknad eller souvenirmarknad är det dock inte. Jag tar en översiktsbild i en av basarens många och trånga gator. En ung kvinna blir rasande. -Vad gör du här? Varför fotograferar du?  Varför tar du bild av mig?

Jag visar henne bilden. -Den får du radera, säger hon.  Det är hennes blå skor ni nu ser lite suddigt ner till vänster i bilden.

Jag lite svordomar efter mig, vilket annars är en sällsynthet i Kirgizistan. Jag fortsätter. Kvinnan som sålde bröd hade åtminstone inga kameraproblem.

På kvällen har vi avskedsmiddag. Goda grillspätt i fin miljö. Jag läser högt ur en bok om Sven Hedin. En av resenärerna håller tal för mig. Nästan rörande. Jag får även en liten present.

Dag 16. Resans allra sista dag. Transportdag. Från hotellet till flygplatsen på 40 minuter. Det är söndag morgon. Nästan 6 timmar till Istanbul. Vidare 4 timmar till Stockholm. Lite försenad. Jag får skuts hem från Arlanda av en av resenärerna som bor inte så långt ifrån mig. Trevligt. Väl hemma. Nu ska jag vara här ett tag. Nästan tre veckor. Då börjar nya äventyr i Centralasien.