13 maj. Kashgar, den tusenåriga staden på Sidenvägen. Och mer än det. Men vad finns egentligen kvar? Kashgar är numera kanske lika mycket moderna Kina som vilken som helst annan del av det stora landet. På gott och ont. Mest på …

Å ena sidan finns de gamla maosoleerna. Åtminstone ett av dem. Och den gula fredagsmoskén.

Å andra sidan de öppna ytorna. Skyltarna. Polisen. Militären. Statyn av Mao.

Dagen går åt. Försvinner i intet. Vi promenerar i gamla stan. Jag är i Kashgar fast samtidigt inte. Jag har en känsla av att Kashgar inte längre finns. I Sverige var jag precis hos tandläkaren. I Kashgar går jag förbi en skylt…

14 maj. Vi sjunger för en av våra resenärer. Hon fyller 88 år. Sen bär det i väg. 520 km längs södra Taklamakan-öknen. Oasstäder. Poppel har planterats lite här och var. Vi hade en poppel när jag var liten. Fast den sågades ner.

I Yarkand stannar vi. Gör en kort promenad. Jag köper en trädslev från en gubbe på gatan. 3 yuan, alltså 4 kronor vill han ha för den, och det får han. Det säger något om både timlön och levnadsvillkår. Mat är dock relativt billigt.

Leenden. Uppmärksamhet. Tydligen inte så många utlänningar på gatorna i Yarkand.

Brödet påminner om annars i Centralasien. Fast här med lite kryddor och lök. Sällan har jag ätit så gott bröd. Det tillhör den uighuriska matkulturen. Uighurerna – det turkiskspråkiga folk som lever här, tillsammans med kineserna.

Sent på kvällen ankommer vi Khotan, även den en gammal oas-stad längs sidenvägen, söder om den stora öknen Taklamakan.

15 maj. Vi beger oss ut till Malikawat-ruinerna. Med betoning på ruinerna. Jag brukar inte tycka om renoveringar. De förstår för fantasin. Här kunde det dock ha behövts. Det är inte många som besöker Malikawat. Jag förstår varför.

Väl sandblåsta är det tillbaka igen i bussen. Mot landsbyn Jiya och sidenväveriet.

Att väva sidandukar gör båda kvinnor och män. Atlassiden säget man här. Ikat heter det i Uzbekistan. Batikmönstren följer samma principer. Mer om dem sen. Monotona arbeten finns det många av. Här är ett av dem. Men visst blir det vackra mönster?!

Lunch på lokal restaurang. Köttet grillas ute på gatan. Färskt bröd. Och sallad, fast de egentligen inte brukar sallader så mycket i uighurisk mat.

Tillbaka i Khotan. Besök på marknaden. Sidentyger. Fast några är nylon. Hur känner man skillnaden?

Hutlösa priser. 2500 yuan eller 3000 kronor vill en kvinna ha. Jag bara skrattar och lämnar hennes affär. Vi är så långt ifrån en handel vi kan komma. Jag hade kanske gett en tiondedel. Max. Dock finns det också ärliga försäljare. Jag köper en present. Till en annan resebloggare faktiskt. Dags för hotellet. En öl på rummet. Skriva den här texten. Sen mat. Imorgon går färden vidare. Urumchi nästa.