28 april. Med flyg från Dushanbe till Almaty. Centralasienresan med Världens Resor är inne på sitt fjärde land. Dock tredje för mig.

9 grader. Det regnar i Kazakstans förra detta huvudstad. Passkontrollen går trögt. Några av oss får konstiga frågor.

De vill genomlysa mitt bagage. Upptäcker fyra knivar jag köpte i Tadzjikistan. Vill konfiskera dem. Hantverk. Ta reda på om det är sällsyntheter. Eller inte. 

Diskussioner. Fram och tillbaka. Förklarar. Tullgubben vill inte ha pappersarbete. Vill egentligen inte ta dem. Kanske… Och jag lovar på heder, samvete och flygbiljett att jag kommer resa vidare med knivarna. Ta de med mig ut ur landet. Som om det vore ett problem om de stannade i Kazakstan?! Jag fattar mindre och mindre.

Möter lokalguiden. Artem. Vi känner varandra sen förra året. Trevlig, kunnig, rutinerad.

Incheck, stadspromenad.

Det har regnat hela dagen. Gatorna börjar svämma över.

Vi är ett härligt gäng som försöker hålla oss torra. Så gott det går.

Gruppbild vid ryska kyrkan. Zenkov het arkitekten. Byggnaden stod klar 1904. Klarade jordbävningen 1911. Överlevde kommunisterna. Ute är det vått. Inne är det gudstjänst.

Inga foton. Men ljusen brinner. Rökelse. Kristus är uppstånden. Prästen ropar ut. Församlingen svarar. Kristus är uppstånden.

Krigsminne i Panfilovparken. Sovjetisk monumental konst när den är som mest monumental. Aggresiv. Attackerande. Försvarande. Beskyddande. 

Hur många miljoner gick inte åt? Den eviga flamman brinner bredvid.

Det är eftermiddag. Dags för en öl. För middag. Hoppas solen skiner imorgon.