Första dagen ensam i Syd-Amerika. Ett dygn i Montevideo. Som ett litet Europa. Fransk sekelskifte. Italiensk neoklassisism om det nu är det det är. Som om Mussolini varit här. Kroppar uthuggna i sten. Men jag måste medge, Montevideo är en svårflirtad stad. I alla fall för kameran. Alltid för nära. Fasaden så högt där uppe…

Hotellet – en berättelse i sig. Kakel och antikviteter. En katt vid namn Aurora och tre guldfisk.

Montevideo är kanske som vackrast i detaljerna. Bakom porten, dit man annars inte kommer in om man inte har något där att göra.

Vad är en stad utan sin kyrka? Även här talar detaljerna sitt tydliga språk. Kanske mer än själva byggnaden. Dockor med blod.

Gågatan. Kan inte säga jag är kär. Souvenirer som överallt annars. Ett långt gäsp. Eller är det dagsljuset som skapar orättvisa, som brinner i ögonen? 

Kontrasterna mellan skuggan och där solen skiner. Mellan de som fikar på dyr kafe och de som säljer kylskåpsmagneter för sin överlevnad.

Jag vilar lite på hotellet. Njuter av ensamheten. Antecknar. Jag antecknar för lite…

Churrus med choklad är aldrig fel…

Sen blir det kväll. Staden verkar tom. Jag känner mig sällan otrygg fast nu är det på gränsen. Borde jag promenera dessa gator med min kamera runt halsen? Jag är inte övertygad.

Det får bli en tidig kväll. Då kanske det även blir en tidig morgon. Imorgon. Några foton innan solen skapar skuggor och kontrast. Kontraster – det är Montevideo.